Berghs betraktelser

I Timbro-tidskriften Smedjan skriver Odd Eiken under rubriken "Friskolereformen - så tänkte vi". Eiken var statssekreterare på utbildningsdepartementet 1991-1994, och det är en utmärkt idé att låta någon som Eiken reflektera över målen med en reform när den infördes och utfallet när den varit på plats ett bra tag.

Om skolpengens storlek skriver exempelvis Eiken så här:

Valet föll istället på en rörlig elevpeng definierad utifrån kommunens egna kostnader för motsvarande elev. Utredningen som fick uppdraget kom fram till att 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev var en nivå som skulle ta hänsyn till kommunens skyldighet att hålla "överkapacitet" och samtidigt medge att elevavgifterna i friskolorna blev överkomliga för de flesta. Vid den här tiden var inte ambitionen att avskaffa alla elevavgifter i friskolor, utan bara att göra dem överkomliga. Efter förhandlingar inom regeringen höjdes skolpengens nivå till 85 procent för att sedan av nästa socialdemokratiska regering höjas till 100 procent i kombination med ett strikt förbud mot elevavgifter av något slag.

Tanken att skolpengens storlek tydligt bör understiga 100% för att kommunen behöver hålla viss överkapacitet är alltså inte något nytt påfund i syfte att sätta dit friskolorna, vilket det stundom kan låta som i dagens debatt.

Tyvärr utvecklar Eiken inte frågan om varför det var viktigt att hålla nere elevavgifterna. Kanske beror det på att det är uppenbart: Det rådde stor enighet om att undvika en situation där friskolor selekterade elever på basis av föräldrarnas betalningsförmåga. Inte minst bland borgerliga var det ett vanligt argument för friskolereformen att valfriheten skulle komma alla till del.

Annorlunda uttryckt: Det är synd att Eiken inte skriver rakt ut att det vid reformens skapande ansågs viktigt att undvika att friskolorna idkade gräddskumning. Då hade det nämligen blivit tydligt att reformen i detta avseende inte fungerar som avsett.

Om detta hade framgått explicit av Eikens artikel hade vi dessutom kunnat dra en viktig lärdom genom att ställa frågan: Hur kommer det sig att en reform som designades i syfte att undvika gräddskumning ändå i praktiken tillåter just detta?

Jag lutar åt följande svar: Reformens konstruktion stängde möjligheten för friskolor att gräddskumma via prismekanismen (genom att starkt begränsa friskolors möjlighet att ta ut elevavgifter). Men när prismekanismen sätts ur spel kan selektion ske genom köer och kontakter, och detta har reformen i praktiken tillåtit.

Det faktum att selektion kan ske med köer när prismekanismen satts ur spel är för övrigt välkänt i Sverige genom utvecklingen på bostadsmarknaden efter hyresregleringens införande 1942. Men jag har inte hittat något som tyder på att denna möjlighet förutsågs och diskuterades på 1990-talet.

Relaterat:

I Malmö utbildas många undersköterskor, elektriker och VVS-are på Universitetsholmens gymnasium som har yrkesprogram för el och energi, vård och omsorg, VVS och fastighet och ett introduktionsprogram för obehöriga (som naturligtvis är särskilt viktiga för ungdomar som riskerar hamna på glid).

Universitetsholmens gymnasium ligger dock inte på universitetsholmen (en konstgjord ö, precis bredvid centralstationen), då det temporärt utlokaliserats till ett industriområde på sorgenfri.

Skånska dagbladet rapporterar att det temporära nu ska bli permanent, då kommunens löfte om att gymaniset skulle få flytta tillbaks till centrum i nybyggda lokaler återkallas, bl a då den nya skolan blev dyrare än väntat:

– Vi förstår missnöjet från både lärare, fackförbund och företag i branschen men vi har svårt att tillgodose allas önskemål i detta. Vi visste inte från början hur dyr den nya skolan skulle bli. Att bygga specialanpassade lokaler till alla yrkesprogrammen blev en för hög kostnad. [säger Juan-Tadeo Espitia, ordf (s) i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden]

Två lärare intervjuas:

– Läget är avgörande när man söker till gymnasiet och det har de privata skolorna insett. Vi befarar att på sikt kommer det här leda till att skolan kan komma att läggas ner. Vi kommer att tappa både elever och personal.

Även fackförbunden och många företag har kämpat för att skolan skulle få flytta tillbaka till centrum men förgäves.

Juan-Tadeo Espitia (s) tycks tyvärr tondöv inför vad gymnasieungdomar uppfattar som centralt (och inför att löftet om återvändande naturligtvis ankrade förväntningarna):

Det går att cykla dit på cirka tio minuter från både centralstationen och Triangeln. Norra Sorgenfri är ett område i förvandling som håller på att byggas upp.

– Där byggs mycket bostäder och om 3-4 år när flera flyttat dit tror jag att allt kommer att kännas helt annorlunda. Jag tycker inte att Sorgenfri är ett område i Malmös utkant, fortsätter Juan-Tadeo Espitia [...] Vi måste hjälpas åt och för en skola med bra undervisning ska inte det geografiska spela någon större roll

Kommentarer:

Min senaste DN-kolumn rör skolpengen, Åstrands utredning och debatten kring denna.

Ur artikeln:

Det faktum att alla inte alltid kan garanteras plats vid sitt förstahandsval är inte en konsekvens av någon viss skolpolitik. Det är en följd av att vissa populära skolor inte har plats för alla som vill gå där. Därför kommer det sannolikt alltid att krävas ett urvalskriterium för översökta skolor. I en intellektuellt hederlig debatt kan för- och nackdelar med olika kriterier diskuteras – vilket också sker i utredningen. I den offentliga debatten är det tyvärr påfallande många som låtsas som om problemet inte finns och som inte vill eller kan ge en korrekt beskrivning av utredningens förslag.

Jag utgår från en artikel jag en gång skrev med Gissur Erlingsson:

Bergh, Andreas, and Gissur Ó Erlingsson. 2009. "Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms." Scandinavian Political Studies 32(1): 71–94.

Där finns en tabell som visar att reformerna som brukar beskrivas som ett systemskifte i svensk välfärds- och ekonomisk politik, genereltt sett var väl utredda - men skolpengen var ett undantag:

Det faktum att skolpengen inte utreddes har också uppmärksammats av Sten Svensson i en Arena-rapport nyligen.

Min kolumn kommenteras av Patrik Engellau. Hans teori:

Vaxholm var unikt som tänkte sig att låta föräldrarna välja skola. Alla andra systemskifteskommuner försökte lägga ut skolorna på entreprenad för att åstadkomma vad de gillade att kalla "privatisering". Skola på entreprenad var ungefär som när kommunerna lät privata trädgårdsmästare sköta kommunens rabatter. De trodde att den modellen var tillämplig även på skolverksamhet.

Jag tror att regeringen fick eld i baken eftersom Vaxholmsprojektet pågick och fick stor uppmärksamhet i media.

Dessutom lanseras en intressant tanke i kommentarsfältet (av signaturen Anders):

Så länge det var ordning och reda i skolan fanns det inga krav på skolsegregation. Den kom när lärarnas auktoritet hade underminerar och busarna tagit över. Det fanns heller någon boendesegregation. De välbärgade bodde i patadvåningarna mot gatan och fattigt folk i spiselrum på bakgårdarna, men deras barn gick i samma folkskola. Den segregering som sedan följde, när de mera begåvade gick över till realskolan var baserad på meritokrati.