Berghs betraktelser

Det finns en bild av att den svenska välfärdsstaten peakade 1980 och att 1980-talet var inledningen på en era av nyliberalism. Stämmer det?

Det är svårt att mäta välfärdsstatens generositet. Skatter som andel av BNP innehåller och påverkas av en massa andra faktorer. OECD har ett mått på sociala utgifter som andel av BNP som är bättre, men som fortfarande är känsligt för demografi: Om det finns många äldre kommer sociala utgifter att bli högre, men inte på grund av generositet.

Alternativet är att studera regelverken, exempelvis ersättningsnivåer men även detta kan leda fel om inte ersättningstak, kvalifikationsperioder och tidsgränser beaktas. Som tur är finns då Comparative Welfare Entitlements Project (CWEP) som innehåller detaljerad information om struktur och nivå på socialförsäkringsförmåner i 33 länder sedan 1970-talet. Ett tag saknade projektet anslag så att tidsserien tog slut en bit in på 00-talet, men nu har den uppdateras fram till 2019.

Nedan visas Sveriges generositet relativt 1980 för det totala måttet samt för delarna arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och pensioner. Tack vare Scruggs och c:o kan frågan få ett tydligt svar: 1988 och 1989 var den svenska välfärdsstaten som mest generös, åtminstone med detta mått.

Källa: Scruggs, L. A., & Ramalho Tafoya, G. (2022). Fifty years of welfare state generosity. Social Policy & Administration, 56(5), 791–807.

Går det att i korta youtubevideos nyansera samhällsdebatten i polariserade frågor? Det är nog inte helt lätt, men jag har bidragit till att det nu görs ett försök.

Tack vare medel från Ohlininstitutet och filmkunnande från Booa (som jag lärde känna när de filmade mig i sommarstugan) finns det nu fyra filmer om olika polariserade ämnen, där syftet med filmen är att nyansera debatten och visa att det finns vettiga argument på båda sidor.

I första filmen dryftas två ämnen: Trickle down economics och sociala konstruktioner. Like & subscribe, som kidsen säger!

En av de förklaringar till Sveriges minskade reformförmåga som jag och Gissur Erlingsson diskuterar i vår skrift "Vad hände med Sveriges reformförmåga?" är förändringar inom akademin: Mer fokus på på internationella toppubliceringar och mindre fokus på svensk samhällsdebatt och svenska utredningar.

Ett tecken på att vi kanske inte var helt fel ute är dagens debattartikel i DN: "Smarta forskare ratar samhällsnyttiga ämnen" är rubriken.

Ur ingressen:

Samhällsvetenskaplig forskning som betalas av skattemedel ska rimligen vara till gagn för samhället. Men samverkan med myndigheter och politik är inget som gynnar karriären, det är publicering i internationella tidskrifter som gäller. Och där väger specifikt svenska problem lätt

Ur artikeln:

En övergripande observation är att en allt snävare tolkning av excellens och internationalisering riskerar att gå ut över att samhällsvetenskapliga forskningsresultat kommer till praktisk användning. ... Problemet är att samverkan inte lönar sig tillräckligt karriärmässigt. Vid tjänstetillsättningar och befordringar väger samverkan lätt eller inte alls. Utslagsgivande i den hårda konkurrensen är i stället många artiklar i de allra mest prestigefyllda internationella tidskrifterna.

Även en annan av mina käpphästar formuleras väl i artikeln. Här beskrivs exempelvis något som dyftades i poddavsnittet Kausalitets och kontrollgruppsnormen:

En tredje potentiell nackdel med alltför stort fokus på internationella publiceringar är att tillgången på data kan styra vad det forskas på. Ibland kan forskning om komplexa samhällsrelevanta frågor få stå tillbaka för mer perifera eller konstruerade problem bara för att data finns för det senare.

och här gör författarna ungefär samma analys som när jag skrev Under strecket om fuskskandalen vid Harvard Business School (även den dryftad i ett poddavsnitt)

Publiceringspressen innebär också att incitamenten att hitta samband och resultat även där det inte finns några ökar, vilket kan bidra till bristande forskningsetik och – i värsta fall – fusk.

Finns det ett mot-narrativ? Pja, de fyra författarna är samtliga från ESO (expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), och skulle därför kunna sägas tala i egen sak. Men det viktigaste motnarrativet är nog att trenden trots allt går åt rätt håll. Jämfört med när jag var doktorand uppmärksammas och uppmuntras samverkan allt mer.

Larry Kotlikoff i Milken Review svarar tydligt nej:

What happened to those stringent capital adequacy stress tests that would spot and fix troubled banks well before they began to fail?

In short, Dodd-Frank was based on a misconception. It fundamentally works by limiting the amount banks can borrow without equity backstops. But you can’t be a little bit leveraged any more than you can be a little bit pregnant. The stress tests in their most stringent form assumed that 15 percent bank capital would be more than adequate. This means a bank can borrow $1 and invest 85 cents of it at risk. Consequently, if the bank suffers a 15 percent or greater loss on its assets, the bank is broke.

En gång för attans länge sedan åkte jag till Stockholm för en minikurs i det som då var det allra senaste: Ernst Fehr berättade om sin experimentella forskning. Jag insåg att detta skulle bli stort, men jag var också lite kluven till hur han behandlade ekonomisk teori och hur han tolkade sina experiment.

Under jullovet denna vinter dök jag ned i det rabbithole som Gino-datacolada-affären är. Det ledde till att jag idag skriver i SvD/Under strecket om en av de senaste skandalerna som involverar stämningar och hårda anklagelser om forskningsfusk. Min slutkläm:

Det finns MASSOR om ämnet på nätet. Tre tips:

Gino har på vissa punkter försvarat sig, och det kan vara svårt för den oinsatta att ta ställning när diskussionen blir teknisk. Ett av hennes argument (att resultatet finns även utan de observationer som i Excel ser ut att ha manipulerats, och att det därför inte fanns något motiv att fuska) har testats här av replicationindex och visats inte stämma.

Men som sagt, man kan fastna länge i detta...