Henrik Mitelman i Dagens Industri:
Alla länders regeringar spenderar som aldrig förr och lånar en massa pengar för att – i praktiken – dela ut bidrag till privatpersoner och företag. Detta görs genom att regeringarna ber sina skuldkontor eller finansdepartement (i Sverige Riksgälden) att låna pengar genom att trycka skuldsedlar, statsobligationer, som sedan säljs. I vanliga fall skulle räntan på dessa lån skjuta i höjden eftersom smarta långivare inte har lust att finansiera excesser. Men i dagens värld köps statsobligationerna framför allt upp av den egna centralbanken. [...]
det som egentligen sker är att vi sänker värdet på världens pengar när det blir så mycket fler av dem. Köpkraften globalt ökar inte av att alla bara skapar mer pengar. I stället urholkas pengarnas värde, men inte heller det sker på det traditionella viset. För historiskt skulle ju ett land, som ägnar sig åt sedeltryckande, få en svagare valuta och därmed se en rejäl uppgång i de priser som konsumenterna möter i affären, det vill säga en klassisk inflationsbrasa. Denna gång blir det inte så, dels för att valutan inte kollapsar, dels för att internet, globalisering, robotisering och en del andra trender effektivt dämpar både varu- och tjänstepriser.
Jag själv, i Omnis expertpanel
Även penningpolitiska stimulanser är en omfördelning från alla som får lön i svenska kronor till de som får del av satsningarna.
När jag var med i podden Teknikveckan ställde Peter Esse den smarta frågan "När alla länder behöver pengar till krispaket - vem lånar de då av?" och jag svarade ungefär samma sak.
I grunden är detta naturligtvis inget nytt. Så här skrev ekonomen Richard E Wagner (1986):
In any event, it is the distributional consequences of alternative monetary institutions and their processes of monetary expansion that will be the primary element in explaining the choice and persistence of particular institutions. Consider, for instance, a distributionally neutral increase in the stock of fiat money. Such an increase would be one in which each person’s nominal money balance increased by the same percentage. In these days of computerization it would be relatively easy to implement this approach to monetary expansion. [...] Monetary expansion, therefore, would take place in such a way that distributes the new money in proportion to existing money. But monetary expansion does not take place in this manner. If it did it would correspond to a model of counterfeiting in which everyone counterfeited at the same rate and, hence, there would be no gain to counterfeiting. The gain to counterfeiting depends on its distributional effect.
(Från Wagner, Richard E. 1986. "Central Banking and the Fed." CatoJournal, vol.6, No. 2(FalI 1986) 6(2): 519–43.)