Jag vill svara med en motfråga: Hur kan kulturskribenterna komma undan med sin negativism? Internet är inte si eller så. Det är si, så och en massa annat, samtidigt. Är Lindgren medveten om sitt eget negativitetsfilter? Det är svårt att avgöra. Bland annat skriver han så här:
2010, under oljeläckan i Mexikanska golfen, kunde BP köpa sökordet "oil spill" av Google och nådde ut med sin version av vad som hänt över huvudet på de miljöaktivister som kämpade för att göra sig hörda.
Exemplet med oljeläckan i Mexikanska golfen 2010 är utmärkt. Om denna hade inträffat före internets genombrott, hade det varit svårare eller enklare för BP att påverka informationen kring läckan? Hade det varit svårare eller lättare för miljöaktivister att nå ut med sin bild?
Jag minns den initierade diskussionen kring vad som hade hänt och vad BP inte berättade på
theoildrum.com (
här exempelvis). Även om BP köpte sökordet "oil spill" är det knappast i sig tillräckligt bevis vare sig för Lindgrens generella tes eller för att BP nådde ut över huvudet på miljöaktivisterna.
Ett annat av Lindgrens exempel:
Reklam skulle försvinna av sig själv, sades det, eftersom folk kunde utbyta sann produktinformation med varandra.
Reklam har inte försvunnit, om någon faktiskt trodde det (källa saknas, men visst, det kanske "sades"). Men nog förekommer det att konsumenter använder nätet till att utbyta produktinformation?
Exempel tre:
I Expressen förklarade Anders Mildner att läsarkommentarer kunde bidra mer till "den kollektiva kunskapen" om verkligheten (26/6 2006).
Här anger Lindgren källa, men å andra sidan anges inget argument för varför Mildners påstående skulle vara fel. Man måste vara tämligen elitistisk för att bestrida att läsarkommentarer kan (notera: inte "alltid" eller ens "oftast") bidra till kunskapen.
Utvecklingen har alltså varit mångfacetterad. BP kunde köpa sökordet "oil spill" - men kunniga miljöexperter kunde tillsammans resonera kring vad som hänt och sprida sin bild via bloggar. Reklam har inte försvunnit, men mängder av tjänster har vuxit fram som stärker konsumenterna genom att underlätta informationsutbyte och produktrecensioner. Läsare som ser något fel i tidningen kan snabbt påpeka detta och tidningar som vill kan blixtsnabbt rätta på nätet och föra in rättelser redan i nästa dags papperstidning. Men visst, det skrivs också mycket dravel i kommentarsfältet.
I samtliga fall väljer Lindgren att ignorera det positiva och bara lyfta fram problemen. Han är alarmistisk och väljer medvetet onyanserade ord:
Allt detta var en rökridå av bullshit. I skydd av den byggdes det nät vi fick: monopolföretagens och massövervakningens.
Förmodligen vill Lindggren som kulturskribent i Svenska Dagbladet provocera i syfte att få uppmärksamhet och klick. Men om kultursidorna ska klara konkurrensen från nätet krävs nog större nyansering än vad denna artikel visar prov på.
Vi fick ett nät som hyser både amatörer och monopolföretag, både politisk övervakning och kryptering, både troll och wikipedia.
Vill man att nätet ska bli bättre, är det förmodligen dumt att låtsas som att allt är bullshit.
