Berghs betraktelser

Min senaste kolumn i Svd tillkom efter att parterna enats om industriavtalet. Enigheten rönte positiva kommentarer, men som jag ser det bekräftades två av den svenska modellens svagheter:

Ett utdrag:

Eftersom facken gärna prioriterar höjda lägstalöner och arbetsgivarna vill hålla nere de totala lönekostnaderna, har resultatet av många års kompromissande blivit en arbetsmarknad där höga lägstalöner kombineras med dålig löneutveckling under karriären. För många arbetstagare kommer lönelyftet de fick när de fyllde 18 att vara det största de någonsin kommer att få. Signalen är tydlig: Ålder spelar större roll än erfarenhet, kompetens och ansträngning. [...] Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin

Det är värt att notera att den ökade inkomstspridning som det ofta refereras till i debatten inte beror på ökad lönespridning i nedre delen av inkomstfördelningen (däremot har många transfereringar inte ökat lika mycket som inkomsterna).

År 2000 var den svenska medianlönen knappt 40 procent högre än lönerna i den lägsta decilen. 2015 var förhållandet exakt detsamma. På Fafo-konferensen som jag nämnde för en tid sedan visades en jämförelse av Sverige, Norge, Tyskland och Storbritannien när det gäller just lägstalönerna relativt medianlönen - en jämförelse värd att fundera en smula på.

Notera också informationen direkt efter krönikan:

Här är krönikan "Vi krånglar till det både för oss och flyktingarna" publicerad i dagens Svd. Lite bakgrund:

Rapporter om vad kommuner gör för att ordna bostäder till flyktingar finns det gott om: Metro, Smålänningen, Svt, Sveriges Radio. Som vanligt tycks varken kommunerna eller journalisterna ha full förståelse för prisbildningen på en marknad. Så här skriver Sveriges Radio:

I det informationsmaterial som Vallentuna skickar när Ekot frågar om köpen, så framhålls att det motsvarar fyra procent av marknaden på ett år, och att att man köpt under marknadspris. Men de påståendena tål inte en närmare granskning. Nio av de sjutton lägenheterna köptes under juni månad, och med hjälp av Mäklarstatistik kan man se att det motsvarar en tredjedel av köpen under juni. När man tar hänsyn till hur stora lägenheterna är, visar samma statistik att kommunen betalt marknadspris för lägenheterna.

Vallentunas informationsmaterial verkar onekligen galet. Men journalistens djupdykning i Mäklarstatistik är också besynnerlig. Om kommunen köper lägenheter är kommunen en aktör på marknaden, och bidrar till att priserna blir högre än de eljest skulle ha blivit. Svårare än så är det inte.

Slutligen bör framhållas att det är våra folkvalda som väljer att agera på detta sätt, och det är där skulden bör läggas. På kort sikt väljer politiker detta istället för modulboenden, baracker eller avsättandet av mark att tälta på. På lång sikt väljer de att behålla en bostadspolitik som hämmar uppkomsten av enkla och billiga boenden. Inget av detta är något flyktingarna kan lastas för. Däremot är det svenska väljare som valt politikerna...

Bonus: Efter att krönikan var klar läste jag lite i Matt Ridleys utmärkta The rational optimist. Han beskriver hur saker blivit billigare, i betydelsen att den tid vi måste arbeta för att kunna köpa dem på marknaden minskat enormt för det mesta. Men så kom han till byggkostnaderna:

I lördags publicerades min senaste krönika i Svd, i vilken jag påpekar en underlighet i språkbruket kring den så kallade svenska modellen:

Det är dock något skumt med språkbruket kring den svenska modellen. Parterna på en marknad är vanligen de som står för utbud och de som står för efterfrågan. På arbetsmarknaden borde det vara alla som vill arbeta i utbyte mot lön, och alla som vill betala för arbetskraft. I den svenska debatten syftar dock arbetsmarknadens parter på fackföreningarna och arbetsgivarna, det vill säga sammanslutningar bestående huvudsakligen av personer som redan ingått någon form av avtal med varandra.

Nyanlända flyktinginvandrare som vill arbeta men som inte är med i facket erkänns alltså inte ens som en part på arbetsmarknaden. Vad är detta om inte en "teknik för att vidmakthålla ett socialt överläge", vilket är Nationalencyklopedins definition av härskarteknik? Wikipedias förklaring träffar minst lika rätt: "Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper".

F ö är detta första krönikan med den nytagna bildbylinen:

I går söndag hade jag en krönika i Svd om Kommissionen för Jämlik Hälsa. Statistiken som fick mig att skriva krönikan fanns i Dagens Samhälle nummer 14 2016 (paywall):

En poäng jag försöker göra i krönikan är att denna typ av kurvor är missvisande eftersom gruppernas sammansättning ändras kraftigt över tiden. Efter att en kommentar skriven till Dagens Samhälle refuserats utan skäl (!) valde jag att skriva i SvD istället. Notera dock att statistiken endast gäller födda i Sverige, så den mest uppenbara sammansättningseffektfelkällan - invandringen - är inte med. Problem kring sammansättningseffekter när man visar på ojämlikhet över tiden på just detta sätt dryftades också när Heckman gästade Econtalk, vilket är ett utmärkt avsnitt på många sätt.

Som ytterligare bakgrund/källa till krönikan finns en läsvärd artikel av Nicholas Eberstadt i wall street journal. Eberstadt använde sig av The Human Mortality Database som har mycket data för den som vill gräva ned sig i detta. Det skulle vara intressant att se hur Gini för förväntad livslängd utvecklats år för år i Sverige sedan 1980. Det faktum att det fallit drastiskt sedan 1700-talet beror ju till stor del på minskad spädsbarnsdödlighet, och det kan mycket väl vara så att klyftorna ökar på ett problematiskt sätt just nu.

Även relaterat är ett sex år gammalt blogginlägg där jag visade jag hur klyssklyftor i subjektiv hälsa utvecklats (mha ULF-data).

Relaterat är även detta inlägg om ökad ojämlikhet i livslängd i USA.

Lördag 2 april hade jag en krönika i SvD där Ann Heberleins olycksaliga krönika i GP fick vara ingång till en diskussion om den vikten av kritiska läsare.

Ur texten:

Flera som påpekade felet tolkades som om de tagit ställning i den normativa fråga som Heberlein diskuterade. Om man sympatiserar med hållningen att vi måste kunna prata om de problematiska delarna av islam, varför haka upp sig på om det var 2 eller 395 terrordåd? Generellt sett är det problematiskt om uppmärksammandet av sakfel i en text tolkas som invändningar mot artikelns normativa budskap.

Som av en händelse tog Medierna i p1 denna dag upp händelsen, och diskuterar bl a vilken roll en redaktör har och bör ha för vad fristående kolumnister skriver. Länk till Medierna i P1 och en hel del annat rörande Heberleins krönika finns samlat hos Omni.

Aningen otippat handlar senaste Svd-krönikan om att handla begagnat.

Insikten att det finns en stark selektionseffekt i vilka saker från förr som fortfarande används, stärker dock slutsatsen att det är smart att köpa begagnat. På andrahandsmarknaden säljs saker i regel inte för att de slutat fungera. Desto vanligare är att den tidigare ägaren bytt smak, hobby, bostad eller storlek.

Här är en DN-artikel om fenomenet:

Second hand och vintage ökar stort i Sverige, till skillnad från i många andra länder där man fortfarande tycker att begagnade kläder är ett fattigdomsbevis

Jag noterade också att det verkar finnas en motvilja på att köpa begagnat som kan ta sig ganska lustiga uttryck i nätets diskussionsforum för familjeliv. Ett exempel: