Berghs betraktelser

Ur fredagens DN:

På Hylliebadet i Malmö ­sitter skyltar som uppmanar besökarna att ta av sig bad­kläderna innan de duschar. Det är intressant dels för att många skulle kunna uppfatta det som en självklarhet att inte duscha med kläder på, dels för att besökarna nästan undantagslöst struntar i uppmaningen. Det görs inte heller mycket för att upprätthålla den regel som beskrivs på skyltarna.

Hylliebadet exemplifierar därmed en situation där de formella nedskrivna reglerna säger en sak, medan de sociala normer som uppstått spontant bland människor säger en annan. Konsekvenserna av en sådan situation är värda att fundera på, både när situationen uppstår i en simhall och för samhället i stort.

Mer om priset till Hernando de Soto finns här.

Boktips av de Soto: The mystery of capital.

I min andra DN-kolumn kritiserar jag alla som försvarar frihandel med argumentet att frihandel skapar jobb. Det är dels inte sant, och dels inte önskvärt: Frihandel gör oss däremot rikare, vilket på marginalen gör att vi kan unna oss att jobba lite mindre.

Först, några exempel på retoriken jag kritiserar:

UD/Ann Linde: "FREE TRADE CREATES JOBS AND GOOD RELATIONS".

Christofer Fjellner: "det är med frihandel vi skapar jobb, tillväxt och får mer pengar till vår gemensamma välfärd."

I det här fallet är det rubriksättaren som syndar (vad gör man inte för att kunna sätta den rafflande rubriken "S-krönika: Frihandel ger jobb och tillväxt"...), medan artikelförfattaren Olle Ludvigsson, ledamot i EU-parlamentet (S) är betydligt mer nyanserad.

Det finns mycket dåligt på nätet, som antingen bara fokuserar på hur handel förstör jobb - eller bara talar om hur handel skapar jobb.

Men det finns också mycket som är bra och balanserat. Dit hör intressant nog detta briefing paper från Cato (som kom redan 1998 - detta är verkligen inte någon ny debatt)

Slutligen, här är en länk till Dani Rodrik's ganska nya inlägg i frågan (som jag alltså tror är lite väl pessimistiskt): Too late to compensate free trade's losers

Numera är jag kolumnist i DN istället för Svenska dagbladet. Omväxling förnöjer, och det är trevligt att ha fler tecken till sitt förfogande (5000 mot tidigare 2600-3000). Ämnet i första kolumnen är en ofta åberopad Brå-rapport från 2005 om invandrares brottslighet, vad den visar och inte visar.

Ur texten:

Att rapporten har förekommit så flitigt i debatten hänger nog samman med att den påståtts visa att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken kvarstår även efter att statistiken standardiserats med avseende på socioekonomiska faktorer. Det skulle i så fall betyda att invandrares brottslighet inte kan bortförklaras av att de har det sämre ställt, ekonomiskt och socialt. Den tolkningen är dock felaktig.

Som exempel på hur brå-rapporten används, kan noteras en tweet från Krister Thelin:

@tavadsomhelst Räcker att läsa rapporten från 2005. Överrepresentationen består efter rensning. Är hela poängen med rapporten.

— Krister Thelin (@KristerThelin) January 17, 2017

Jag tycker att Thelin gör en svår fråga lite väl enkel här. Ett huvudbudskap i min text är att de variabler man inkluderar vid en statistisk rensning för socioekonomiska faktorer knappast fångar allt eller ens det mesta som ingår i den socioekonomiska ställningen.

En annan poäng är att det i många fall är direkt fel att rensa för socioekonomiska faktorer. Forskning som gör det är dock ändå intressant, då den ger vägledning om hur brottslighet kan minskas.

Jerzy Sarnecki har nyligen sammanfattat relevant forskning i en Fores-rapport. Artikeln av Hällsten, Sarnecki och Szulkin som nämns är

Hallsten, M. et al. 2013. “Crime as a Price of Inequality?: The Gap in Registered Crime between Childhood Immigrants, Children of Immigrants and Children of Native Swedes." British Journal of Criminology 53(3): 456–81. (finns i gratisversion här)

Ur abstract:

For males, we are able to explain between half and three-quarters of the gap in crime by reference to parental socio-economic resources and neighbourhood segregation. For females, we can explain even more, sometimes the entire gap. In addition, we tentatively examine the role of co-nationality or culture by comparing the crime rates of randomly chosen pairs of individuals originating from the same country. We find only a small correlation in the crime of individuals who share the same origin, indicating that culture is unlikely to be a strong cause of crime among immigrants.

Slutligen: Här är en av många artiklar om människors oförmåga att värdera låga sannolikheter.

Det finns även intressant ny forskning på Danmark av Alois Stutzer om hur rätten att få rösta tycks minska invandrares brottslighet. Ur abstract:

We investigate how the right to vote in local elections affects immigrants’ compliance with the law. In our study for Denmark, we exploit an institutional regulation that grants foreigners local voting rights after three years of stay. Relying on register data, we find causal evidence that the first possibility to vote considerably reduces the number of legal offenses of non-Western male immigrants in the time after elections.

Notera dock att resultatet gäller trafikförseelser - alla andra brott är nämligen så sällsynta att statistiken inte ger någon vägledning om effekten.

36 kolumner i Svenska Dagbladet hann det bli innan jag valde att sluta. Här finns de samlade, och det är såklart kul att gå tillbaka och se vilka som står sig och vilka som redan ter sig märkta av tiden. Några funderingar kring texter som jag tycker står sig hyfsat:

"Läsares klickande, delande och gillande i sociala medier spelar en allt större roll för vilka texter som läses och sprids. Således är det i allt högre utsträckning kritiska läsares förmåga att göra rimlighetsbedömningar och att skilja på sakförhållanden och normativa frågor som avgör nivån på samhällsdebatten. Dessutom vore det naturligtvis bra om rättelser av artiklar sprids och delas i lika stor utsträckning som artiklar med spektakulära men felaktiga uppgifter.

Är det en ouppnåelig utopi? Kanske. Men alternativet är en samhällsdebatt som domineras av välformulerade debattörer som förvisso är säkra på vad de tycker, men som inte har lika bra koll på hur verkligheten faktiskt ser ut. Så vill vi väl inte ha det?"

Fortsättning följer!

Min senaste kolumn i Svd tillkom efter att parterna enats om industriavtalet. Enigheten rönte positiva kommentarer, men som jag ser det bekräftades två av den svenska modellens svagheter:

Ett utdrag:

Eftersom facken gärna prioriterar höjda lägstalöner och arbetsgivarna vill hålla nere de totala lönekostnaderna, har resultatet av många års kompromissande blivit en arbetsmarknad där höga lägstalöner kombineras med dålig löneutveckling under karriären. För många arbetstagare kommer lönelyftet de fick när de fyllde 18 att vara det största de någonsin kommer att få. Signalen är tydlig: Ålder spelar större roll än erfarenhet, kompetens och ansträngning. [...] Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin

Det är värt att notera att den ökade inkomstspridning som det ofta refereras till i debatten inte beror på ökad lönespridning i nedre delen av inkomstfördelningen (däremot har många transfereringar inte ökat lika mycket som inkomsterna).

År 2000 var den svenska medianlönen knappt 40 procent högre än lönerna i den lägsta decilen. 2015 var förhållandet exakt detsamma. På Fafo-konferensen som jag nämnde för en tid sedan visades en jämförelse av Sverige, Norge, Tyskland och Storbritannien när det gäller just lägstalönerna relativt medianlönen - en jämförelse värd att fundera en smula på.

Notera också informationen direkt efter krönikan: