Berghs betraktelser

Nina Gren har svarat mig i Sydsvenskan om bojkotter, och instämmer i stora delar i vad jag skrev:

Andreas Bergh har rätt i att det finns många historiska exempel där bojkotter får befolkningen i landet som bojkottas att sluta upp bakom sina ledare och att se sig själva som offer för omvärldens ovilja eller till och med hat. Samma tendens finns givetvis även i dagens Israel. Det är också riktigt att den akademiska bojkotten mot Sydafrika var långt ifrån hela orsaken till apartheidsystemets fall.

Hon står dock på sig om att Lunds universitet bör bojkotta Israeliska dito (vilket, antar jag, bland annat betyder att forskare vid LU inte ska få samarbeta med forskare i Israel). Hennes argument:

En bojkott blir barnet som ropar att kejsaren är naken. Den akademiska bojkotten händer redan oavsett om svenska universitet deltar eller inte. 76 spanska universitet har till exempel beslutat att säga upp sina samarbeten med israeliska universitet. Det fria universitetet i Amsterdam likaså.

Jag tycker inte att parallellen till barnet som ropar att kejsaren är naken funkar. Den historien bygger på att det var uppenbart för alla att kejsaren var naken när det väl hade påpekats. Barnets påpekande ändrade jämvikten, från att alla sade att kejsarens kläder var vackra, till att alla såg nakenheten.

När det gäller Isreal, Palestina och Hamas är det tveksamt om någon alls är helt naken och skulle så vara fallet råder det delade meningar om vem det är.

Har begått kulturartikel i Sydsvenskan igen, denna gång om bojkotter, Paul Simon och hur USA råkade stärka socialismen. Ur artikeln:

Bojkotter mot stater som beter sig illa fungerar om de stärker de krafter som vill ha förändring och försvagar deras motståndare. I praktiken händer ofta motsatsen.

[...] Bojkotter gör också att regimens försvarare kan skylla problem i det bojkottade landet på omvärlden. Alla som någon gång har diskuterat socialismen på Kuba (vem har inte det?) vet att USA:s handelsbojkott har gjort det möjligt för socialister att skylla Kubas ekonomiska problem på USA.

Dokumentärfilmen jag nämner i krönikan är Under African Skies (stark rekommendation)

I kulturtidskriften The Baffler, nr 5 - 1993, kommenterar Thomas Frank de många alternativa kulturer som tenderar att finnas i kapitalistiska samhällen:

There are few spectacles corporate America enjoys more than a good counterculture, complete with hairdos of defiance, dark complaints about the stifling ‘mainstream,’ and expensive accessories of all kinds. ..

Bland ananat kommenteras föraktfullt den "alternativa" rockmusiken på 90-talet:

Almost without exception, the groups and music that are celebrated as "alternative" are watery, derivative, and strictly second-rate; so uniformly bad, in fact, that one begins to believe that stupid shallowness is a precondition of their marketability. Most of them, like Pearl Jam, play pre-digested and predictable versions of formulaic heavy guitar rock, complete with moronic solos and hoarse masculine pourings.

Franks poäng är att allt kommersialiseras i kapitalismen - inklusive den alternativa vänsterns kritik mot kommersialiseringen. Han exemplifierar med bandet Stone Temple Pilots:

A band called the Stone Temple Pilots, who grace the cover of other national magazines, have distinguished themselves as the movement’s bargain boys, offering renditions of all the various "alternative" poses currently fashionable: all in one package the consumer gets sullen angst, sexual menace, and angry pseudo-protest with imitation punk thrown in for no extra charge.

Bästa formuleringen är kanske denna

Marx’s quip that the capitalist will sell the rope with which he is hanged begins to seem ironically incomplete. In fact, with its endless ranks of beautifully coiffed, fist-waving rebel boys to act as barker, business is amassing great sums by charging admission to the ritual simulation of its own lynching.

Frank avser själv kritisera kapitalismen. Men det är inte enda tolkningen...

Jag har med intresse följt debatten om liberal nationalism. I det senaste numret av Liberal Debatt skriver Clara Sandelind kritiskt om idén, och gör flera bra poänger rörande den missionerande och intoleranta liberalismen som finns exempelvis bland liberala feminster som ska "frigöra kvinnor från andra kulturer genom att tvinga av dem slöjan" och i den mer konservativa varianten som betonar svenskakunskaper och skötsamhet.

"Liberalism behöver inte ta denna intoleranta form", skriver Clara, "men den löper betydligt större risk att göra det i kombination med nationalism".

Jag förstår poängen, men jag är inte övertygad. Faktum är att det senare i samma nummer av Liberal Debatt (näst sist, faktiskt) dyker upp en lysande artikel om något av det mest svenska som finns – Astrid Lindgren – vars bok Bröderna Lejonhjärta genomsyras av frihetslängtan, och dessutom en tolerant sådan.

Eva Forslund som skrivit artikeln menar att Lindgren beskriver en frihetslängtan

"som är både enkel och avskalad, långt borta från storpolitiska visioner – friheten i det lilla livet, att få leva i fred utan att behöva motivera varför eller ens förtjäna friheten."

Forslund citerar ett fint stycke ur Bröderna Lejonhjärta:

I Astrid Lindgrens texter finns alltså ett försvar av friheten utan pekpinnar om hur den ska användas. Det skulle därmed kunna hävdas att det redan finns en liberal nationalism i Sverige, som är annorlunda än de intoleranta varianter som Sandelind kritiserar.

Vi behöver bara bejaka den.

Skriver om Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige i Sydsvenskan. Min kanske viktigaste poäng:

Det mest problematiska i boken är att ojämlikhet beskrivs som ett problem oavsett hur den har uppstått. Det förhållningssättet bortser nämligen från procedurers stora betydelse. Har de rika blivit rika genom legitima transaktioner och frivilliga byten, genom tur och tillfälligheter eller genom korruption och rofferi? Detta spelar roll, både för människors uppfattningar om hur rättvis fördelningen är, och för samhällets totala välståndsnivå.

En annan poäng är att välfärdsstaten innebär att människors behov av eget sparande minskar. Många skulle nog se det som en av välfärdsstatens finesser, men det ökar också förmögenhetsojämlikheten.

Sveriges ojämna förmögenhetsfördelning är delvis en konsekvens av den svenska välfärdsstaten. Tack vare den behöver de flesta inte ha en privat förmögenhet för att hantera oväntade vårdbehov, inkomstbortfall och försörjning på ålderns höst.

Argumentet jag anför är teoretiskt, men det finns empirisk evidens. Här skriver Cato om frågan. Här är ett ECB-working paper i vars abstract följande står att läsa:

multilevel cross-country regressions show that the degree of welfare state spending across countries is negatively correlated with household net wealth. These findings suggest that social services provided by the state are substitutes for private wealth accumulation and partly explain observed differences in levels of household net wealth across European countries. In particular, the effect of substitution relative to net wealth decreases with growing wealth levels. This implies that an increase in welfare state spending goes along with an increase - rather than a decrease - of observed wealth inequality

En illustrativ figur ur pappret:

Slutligen är det värt att uppmärksamma den i mina ögon relativt skakiga metoden som Credit Suisse använder. Så här beskrivs den [något nedkortat]

The first step establishes the average level of wealth for each country. The best source of data for this purpose is household balance sheet (HBS) data, which are now provided by 50 countries, although 25 of these countries cover only financial assets and debts [...] the results are supplemented by econometric techniques, which generate estimates of the level of wealth in countries that lack direct information for one or more years.

The second step involves constructing the pattern of wealth holdings within nations. We use direct data on the distribution of wealth for 37 countries. Inspection of data for these countries suggests a relationship between wealth distribution and income distribution, which can be exploited in order to provide an initial estimate of wealth distribution for the other 157 countries, which have data on income distribution but not on wealth ownership.

the third step makes use of the information in the Forbes world list of billionaires to adjust the wealth distribution pattern in the highest wealth ranges