I rapporteringen om Svenska kyrkans resor utomlands saknas genomgående uppgifter som gör det möjligt för läsaren att värdera hur stor upprördhet som är motiverad. Här är exempel från
DI och
Svenskan, som båda bygger på TT-telegram. I artiklarna saknas uppgifter om:
- kostnad per deltagare
- hur ofta dylika resor företages
- i vilken grad skattemedel används eller i vilken utsträckning utsträckning organisationen gynnas av en monopolställning som staten upprätthåller.
Det faktum att artiklarna fokuserar på totalbelopen trots att deltagarantal nämns, tyder på att journalister hellre skriver om stora totalbelopp än om relativt rimliga per capita-belopp. (Som påpekats i
Lilla Drevet ter sig vissa av kyrkans resor snarast prisvärda.) Ironiskt nog torde också höga deltagarantal bidraga till möjligheten att få bra priser per deltagare. Risken finns således att ett antal festligheter som varit mer slösaktiga mycket väl kan ha flugit under journalisternas radar.
Det borde vara standard att vid dylika skandaler alltid redovisa kostnadsbeloppen per capita och år. Dessutom bör föras en diskussion kring vilka nivåer som är rimliga för personalvårdande insatser av detta slag. Idag tycks det snarast vara antalet nollor i totalbeloppen, och bortgjordheten hos de överraskade intervjuoffren, som avgör skandalens tyngd.
