Berghs betraktelser

---

Den 30 december publicerade Per Gudmundson en text i Svenska Dagbladet, "Där mångkultur övergår i splittring", som till stor del bygger på länderjämförande forskning. Det är kända studier som många nationalekonomer känner till, i synnerhet om man som jag själv pysslar med institutionell ekonomi. Så långt allt väl, men texten förtjänar ändå några kommentarer.

Det viktigaste att komma ihåg är nog att variationen mellan länder är stor, och det finns således gott om utrymme att avvika från de samband som exempelvis beskrivs i Alesinas med fleras studie av 190 länder i artikeln Fractionalization som Gudmundson refererar till. I en översiktsartikel i Journal of Economic Literature blickar Alesina själv (tillsammans med La Ferrara) över hela fältet, och beskriver sin slutsats på detta sätt:

So, is diversity "good" or "bad"? Fragmented societies are often more prone to poor policy management and pose more politico-economic challenges than homogenous ones; it is easy to find rather voluminous evidence on this point. However, to the extent that not all diverse societies are a failure but in fact some work much better than others, and in fact rather well, it is important to understand why and how.

De påpekar (och modellerar) att effekten av mångfald beror på bl a två motverkande effekter: En är att komplementariteter (att olika människor är bra på olika saker) kan ge ökad produktivitet, en annan är att preferensheterogeneitet kan göra det svårare att enas om vad som ska skattefinansieras. Om detta skriver de:

We verify the consistency of this theory using repeated cross-sectional data on countries and localities in the United States and we find that, while ceteris paribus increases in ethnic diversity are associated with lower growth rates, the interaction between diversity and the income level of the community under study is positive. This suggests that ethnic diversity can be beneficial (or at least less detrimental) at higher levels of development. One potential explanation for this effect is that the productivity benefits of skill complementarities are realized only when the production process is sufficiently diversified, as in advanced economies. Another— possibly complementary—explanation is that richer societies have developed institutional features that allow them to better cope with the conflict element intrinsic in diversity and isolate or moderate its negative effects. From the micro to the macro level, in fact, the importance of adequate "rules of the game" to manage diversity is stressed by all disciplines.

Enkelt uttryckt: Etnisk mångfald måste inte vara skadligt för ekonomin, och kan t o m gynna densamma. Rika, komplexa ekonomier med stabila institutioner (som Sverige!) har relativt goda förutsättningar att göra något gott av mångfalden.

Borde Gudmundson ha påpekat detta? Det beror såklart vad han vill åstadkommma och vad han vill ha sagt. Tyvärr tycker jag inte att han är särskilt tydlig med detta. Detta är hans slutkläm:

Men Sverige tuffar på, utan konsekvensanalys. Enligt SCB ska vi bli 11 miljoner invånare i Sverige 2027.

I sin kontext är detta snudd på insinuant, även om det är sakligt korrekt. Innan dess har ett annat påstående gjorts, nämligen

Samtidens oförmåga att diskutera migrationens konsekvenser har också lett till att vi i dag saknar både begreppsapparat och analysverktyg för att förstå samhällsutvecklingen.

Detta tycker jag är helt felaktigt. Det finns både begrepp, analysverktyg och en rad forskningsresultat som går djupare i de frågor som G. skriver om, och som är nyare än de studier han refererar till. Jag har här sammanställt ny evidens om kontakthypotesen (tesen att kontakt mellan olika grupper minskar fördomarna och främjar samarbete), och blev själv förvånad över hur randomiserade studier ofta visar att kontakthypotesen stämmer.

I detta inlägg vill jag dock nämna två studier som båda tyder på att det spelar roll hur offentliga personer som Gudmundson diskuterar mångkultur och invandring.

Först, en spännande ny studie som visar både på nedsidan av mänskligt grupptänkande, och på hur denna kan brytas av människors rationella intresse av att samarbeta med utgruppen: "Negative Shocks and Mass Persecutions: Evidence from the Black Death" av Noel D. Johnson m fl. (Länk här, nyare version här):

Ur abstract (från den nyare versionen)

We study the Black Death pogroms to shed light on the factors determining when a minority group will face persecution. [...] . We compile city-level data on Black Death mortality and Jewish persecutions.

Resultaten:

At an aggregate level, scapegoating increases the probability of a persecution. However, cities which experienced higher plague mortality rates were less likely to persecute. Furthermore, for a given mortality shock, persecutions were less likely in cities where Jews played an important economic role and more likely in cities where people were more inclined to believe conspiracy theories that blamed the Jews for the plague.

Slutligen publicerades nyligen en studie i APSR som visar att Trumps retorik kring Araber och Muslimer tycks ha lett till att dessa grupper drar sig undan från offentligheten. Bland annat visas att

Shared locations on Twitter dropped approximately 10 to 20% among users with Arabic-sounding names after major campaign and election events

NB: Jag menar inte att G. vill starta pogromer eller att han låter som Trump. Men det finns alltså en hel del stöd för tesen att svaret på frågan om huruvida mångkultur övergår till splittring, till betydande del beror på hur inflytelserika debattörer och makthavare talar om de utgrupper som gör att mångkulturen ökar. I detta avseende tycker jag att Gudmundsons texter skulle kunna vara bättre.

Emma Neuman gör intressant forskning om integration av invandrare. I artikeln "Source country culture and labor market assimilation of immigrant women in Sweden: evidence from longitudinal data" undersöks betydelsen av hemlandets kultur för kvinnors arbetsmarknadsdeltagande

Resultatet:

Ur fredagens DN:

På Hylliebadet i Malmö ­sitter skyltar som uppmanar besökarna att ta av sig bad­kläderna innan de duschar. Det är intressant dels för att många skulle kunna uppfatta det som en självklarhet att inte duscha med kläder på, dels för att besökarna nästan undantagslöst struntar i uppmaningen. Det görs inte heller mycket för att upprätthålla den regel som beskrivs på skyltarna.

Hylliebadet exemplifierar därmed en situation där de formella nedskrivna reglerna säger en sak, medan de sociala normer som uppstått spontant bland människor säger en annan. Konsekvenserna av en sådan situation är värda att fundera på, både när situationen uppstår i en simhall och för samhället i stort.

Mer om priset till Hernando de Soto finns här.

Boktips av de Soto: The mystery of capital.

I höstas läste jag den här texten av Paulina Neuding. Jag förbryllades av att den verkar sakna något som vanligen finns i texter på ledarsidan, nämligen en åsikt. Sista stycket är det som kommer närmast att uttala och argumentera för en åsikt:

I stället för allt det där fina – bibliotek som finns till för alla och är relevanta för fler – har västeråsarna fått se sin tillgång till biblioteken begränsas av stökiga gäng. Tysthetsnormen är i alla fall framgångsrikt utmanad.

Åsikten tycks alltså vara att det bör vara lugnt på biblioteken. Det håller jag ju med om. Ändå undrar jag: Är denna text endast en lovsång till de tysta biblioteken, eller missar jag något?

Nyligen läste jag en annan text av samma författare, denna gång om Hylliebadet i min hemstad Malmö. Samma förbryllade känsla infann sig: Krönikan består nästan uteslutande av deskriptiva utsagor om verkligheten, förvisso inte ointressanta sådana. Ett exempel:

När Hylliebadet öppnade sommaren för två år sedan bjöd kommunen på invigningsfest med shower och tal av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Men redan före invigningen hade Malmö begärt och fått tillstånd att sätta upp övervakningskameror. Det gjordes mot bakgrund av att stökiga ungdomsgäng, våld och hotfull stämning under flera år förpestade tillvaron för gäster och personal på badet Aq-va-kul.

Även i denna text är det dock svårt att hitta åsikt. Än en gång är det bara sista stycket som avviker en smula från den rena verklighetsbeskrivningen:

Badhus är som bibliotek – öppna, sårbara platser som traditionellt fungerat utan kameror, väktare och polisbeskydd. Kommunens flaggskepp Hylliebadet är som utlovat en "mötesplats för hela Malmö" – och är därför beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande. Sådant är tillståndet i Malmö.

Detta är alltså slutklämmen i texten. I den mån det uttrycks en åsikt i texten är den alltså att Hylliebadet är "beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande" för att (!) det är en mötesplats för hela Malmö.

• Vad beror biblioteks- och simhallsstöket på?
• Vad ska man göra åt det?
• I vilken utsträckning är det invandrare som bråkar?
• Vilka eventuella slutsatser bör man dra rörande migrationspolitiken?

(och om någon tycker att jag borde föregå med gott exempel: Det kommer!)