DN har - äntligen - tagit tag i historien kring den om diskuterade Sandviken-rapporten i en lång och läsvärd artikel. En särskilt intressant passage:
På sociala medier kallas DN:s artikel ibland för reportage, ett ord som antyder ett större journalistiskt arbete. Kanske är det talande för Sandvikenrapporten att kommunstyrelsens ordförande själv minns artikeln som en krönika om invandringens fördelar skriven av chefredaktören Peter Wolodarski, och inte som den korta nyhetsartikel det egentligen var.
Ännu intressantare tycker jag följande är:
Hur gick det egentligen till när den 22 sidor långa rapporten blev till? Konsulterna som skrev den har inte velat medverka i det här reportaget, bland annat på grund av rädsla för hot och hån. Projektledaren granskades i lokaltidningen eftersom han var politiskt aktiv i Socialdemokraterna och även internt på PWC väckte rapporten kritik enligt uppgift till DN.
PWC ställer inte upp på en intervju men i ett mejl tillbakavisar bolaget kritiken och hävdar att rapportens slutsatser presenterades förenklat och missvisande av medier.
Jag nämner rapporten i min bok "Två filter" och läste den ganska noga under arbetet. Det stämmer att den är förenklat och missvisande beskriven av media, men det hör till saken att den är så knapphändigt och snårigt skriven att det även för en nationalekonom är svårgenomträngligt vad de gjort, den terminologi som används är inte standard och jämförelsen av produktionvärde och kostnader är orimlig.
Detta är f ö inte första gången som en snårig konsultrapport feltolkas och ger rubriker och nyhetsartiklar som är felaktiga - se detta blogginlägg om McKinsey-rapporten poorer than their parents.
Frågan som nu bör ställas är väl varför konsulter står ut med att skriva konstigheter som de själva inser kommer att användas för att sprida felaktigheter.
