Berghs betraktelser

Statsvetaren Björn Östbring har skrivit en lång essä om socialdemokratin och flyktingkrisen, som förtjänar att läsas och kommenteras. Själv satte jag mig med tangentbordet i högsta hugg, men landade likväl endast i två funderingar. Den första rör den omtalade omsvängningen, som jag tror var mindre än den framställs som:

[citat från Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron] Partiet [s] har nu bestämt att det finns en motsättning mellan stor asylinvandring och önskvärd ordning, reda och välfärd i Sverige. Så tyckte man inte förut. 2014, när antalet asylsökande var betydligt större än nu, ansåg man att stor asylinvandring både var en moralisk skyldighet och en ekonomisk vinst.

Sett i ett längre perspektiv, har s svängt i retorik, men inte i praktik. Partiet har i handling inte agerat som om flyktinginvandring är både "en moralisk skyldighet och en ekonomisk vinst", då skulle mottagandet ha varit högre under lång tid. Partiets analytiker är inte dummare än att de under lång tid sett en motsättning med delar av den svenska modellens - och valt att slå vakt den senare. Det som hände hösten 2015 var att retoriken också ändrades till att ligga mer i linje med politiken. Kanske var osaken att kontrasten annars skulle blivit för stor, kanske pga SDs framgångar.

Detta är hursomhelst inte vad texten främst handlar om. Den handlar om en kärnfråga, nämligen välfärdsstaters rätt att exkludera. Det finns inte mycket att invända, men slutklämmen får mig att fundera:

Flyktingmottagande är såklart något kvalitativt annat än den hjälp som ges i närområdet. Det ena är att ge chansen för människor att bygga upp ett nytt liv, det andra är att omedelbart rädda liv och göra flyktingläger drägliga. Men hur det har kommit sig att ståndpunkten att det är bättre att hjälpa ett fåtal mycket framför att hjälpa ett flertal uppnå det basala länge utgjort den moraliskt självklara positionen – det är lite av ett mysterium.

Jag tror inte det är Björns avsikt, men detta kan väl tolkas som ett försvar av den klassiskt liberala positionen att låta (många) flyktingar komma, men ge dessa begränsade välfärdsrättigheter?

Ett intressant nytt papper i Public Choice visar att emigration från ett korrupt land kan göra ursprungslandet mindre korrupt:

Using data from the Gallup Balkan Monitor survey and instrumental variable analysis, we find that having relatives abroad reduces the likelihood of bribing public officials, renders bribe-taking behavior by public officials less acceptable, and reduces the likelihood of being asked for bribes by public officials. [...] Overall, our findings support the conjecture that migration contributes to the transfer of norms and practices from destination to source countries

Källa: Ivlevs, A., & King, R. M. (2017). Does emigration reduce corruption? Public Choice, 171(3–4), 389–408. http://doi.org/10.1007/s11127-017-0442-z

Idag diskuterades mitt kapitel i Fores-boken "Hela staden" på ett seminarium i Stockholm. Jag fick mothugg av Jonas Frycklund på Svenskt näringsliv, som menade att ett räknefel av mig på den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken ledde mig till omotiverad optimism rörande arbetsmarknadsgapet mellan svenkfödda och utomnordiska invandrare. Jonas menade också att min sammanfattning av studier kring invandringens effekt på de offentliga finanserna (jag skriver att effekten är negativ men relativt liten) motsägs av nyare studier såsom Ruist & Flood.

Det var uppfriskande!

Jonas har rätt i att etiketterna i Figur 2 i boken hamnat fel, och att detta gör att det står fel siffror i fotnot 22 som bygger på figuren. Jag beklagar detta och tackar för påpekandet. Det kan diskuteras om detta är ett räknefel, men det stämmer i vilket fall som helst inte att felet leder till omotiverad optimism. Den korrekta figuren visas nedan:

Gapet mellan svenskfödda och utomnordiska när det gäller förvärvsfrekven är betydande, men om något syns en viss minskning av gapet under tidsperioden. (Förbättringen tycks hålla i sig även med nyare data).

När det gäller nyare studier kring effekten av invandring på offentliga finanser stämmer det inte att jag inte refererar till Ruist och Flood. Möjligen missade Jonas detta eftersom referensen är till långtidsutredningen, SOU 2015:104 som de skrev på uppdrag av. Jag delar f ö helt Ruists summering i frågan:

Senaste halvåret har olika aktörer påstått alltifrån att flyktinginvandringen fullständigt ruinerar oss till att den är en vinstaffär. Båda påståendena är lika felaktiga, säger Joakim Ruist.

Slutligen kan tilläggas att huvudpoängen i kapitlet är att oavsett vad man tror om effekten hittills, borde diskussionen fokusera på hur det kan bli bättre framöver.

I höstas läste jag den här texten av Paulina Neuding. Jag förbryllades av att den verkar sakna något som vanligen finns i texter på ledarsidan, nämligen en åsikt. Sista stycket är det som kommer närmast att uttala och argumentera för en åsikt:

I stället för allt det där fina – bibliotek som finns till för alla och är relevanta för fler – har västeråsarna fått se sin tillgång till biblioteken begränsas av stökiga gäng. Tysthetsnormen är i alla fall framgångsrikt utmanad.

Åsikten tycks alltså vara att det bör vara lugnt på biblioteken. Det håller jag ju med om. Ändå undrar jag: Är denna text endast en lovsång till de tysta biblioteken, eller missar jag något?

Nyligen läste jag en annan text av samma författare, denna gång om Hylliebadet i min hemstad Malmö. Samma förbryllade känsla infann sig: Krönikan består nästan uteslutande av deskriptiva utsagor om verkligheten, förvisso inte ointressanta sådana. Ett exempel:

När Hylliebadet öppnade sommaren för två år sedan bjöd kommunen på invigningsfest med shower och tal av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Men redan före invigningen hade Malmö begärt och fått tillstånd att sätta upp övervakningskameror. Det gjordes mot bakgrund av att stökiga ungdomsgäng, våld och hotfull stämning under flera år förpestade tillvaron för gäster och personal på badet Aq-va-kul.

Även i denna text är det dock svårt att hitta åsikt. Än en gång är det bara sista stycket som avviker en smula från den rena verklighetsbeskrivningen:

Badhus är som bibliotek – öppna, sårbara platser som traditionellt fungerat utan kameror, väktare och polisbeskydd. Kommunens flaggskepp Hylliebadet är som utlovat en "mötesplats för hela Malmö" – och är därför beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande. Sådant är tillståndet i Malmö.

Detta är alltså slutklämmen i texten. I den mån det uttrycks en åsikt i texten är den alltså att Hylliebadet är "beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande" för att (!) det är en mötesplats för hela Malmö.

• Vad beror biblioteks- och simhallsstöket på?
• Vad ska man göra åt det?
• I vilken utsträckning är det invandrare som bråkar?
• Vilka eventuella slutsatser bör man dra rörande migrationspolitiken?

(och om någon tycker att jag borde föregå med gott exempel: Det kommer!)

Lina Stenberg har för tankesmedjan Tiden skrivit en rapport om huruvida enkla jobb utgör en språngbräda in på arbetsmarknaden. Så här presenteras rapporten med debattartikel i Svd:

Enkla jobb är ingen språngbräda, varken för ungdomar in på arbetsmarknaden ­eller för nya svenskar in i samhället. Detta visar en ny rapport från Tankesmedjan Tiden.

I själva debattartikeln står följande:

I rapporten som släpps i dag och som bygger på unik statistik från SCB, undersöks flera av argumenten i den pågående debatten. Går det att verifiera om enkla jobb är språngbrädor för ungdomar in på arbets­marknaden eller för nya svenskar in i det svenska samhället?

Den som läser själva rapporten finner emellertid att denna unika statistik likväl inte kan besvara huvudfrågan. Så här skriver Stenberg själv:

Eftersom den här statistiken inte följer enskilda individer över tid går det inte att till fullo förstå varför vissa har enkla jobb och andra inte. Det går inte att se hur individernas karriärutveckling ser ut. Tyvärr kan man inte heller se om personerna just varit arbetslösa och kommit in på arbetsmarknaden igen, om en person har haft samma enkla jobb i många år eller huruvida de alls söker sig vidare till mer kvalificerade jobb.

Sedan

Det man däremot kan se är att fler har enkla jobb i yngre åldrar, vilket stämmer överens med antagandet att dessa yrken är en väg in på arbetsmarknaden.

En relaterad anmärkning är att det aldrig definieras i rapporten vad det innebär att ett jobb är en språngbräda. Hade en sådan definition gjorts skulle den sannolikt blivit tydligt att statistiken som finns i rapporten inte kan användas för att vare sig bekräfta eller falsifiera tesen som undersöks.