Berghs betraktelser

Här är krönikan "Vi krånglar till det både för oss och flyktingarna" publicerad i dagens Svd. Lite bakgrund:

Rapporter om vad kommuner gör för att ordna bostäder till flyktingar finns det gott om: Metro, Smålänningen, Svt, Sveriges Radio. Som vanligt tycks varken kommunerna eller journalisterna ha full förståelse för prisbildningen på en marknad. Så här skriver Sveriges Radio:

I det informationsmaterial som Vallentuna skickar när Ekot frågar om köpen, så framhålls att det motsvarar fyra procent av marknaden på ett år, och att att man köpt under marknadspris. Men de påståendena tål inte en närmare granskning. Nio av de sjutton lägenheterna köptes under juni månad, och med hjälp av Mäklarstatistik kan man se att det motsvarar en tredjedel av köpen under juni. När man tar hänsyn till hur stora lägenheterna är, visar samma statistik att kommunen betalt marknadspris för lägenheterna.

Vallentunas informationsmaterial verkar onekligen galet. Men journalistens djupdykning i Mäklarstatistik är också besynnerlig. Om kommunen köper lägenheter är kommunen en aktör på marknaden, och bidrar till att priserna blir högre än de eljest skulle ha blivit. Svårare än så är det inte.

Slutligen bör framhållas att det är våra folkvalda som väljer att agera på detta sätt, och det är där skulden bör läggas. På kort sikt väljer politiker detta istället för modulboenden, baracker eller avsättandet av mark att tälta på. På lång sikt väljer de att behålla en bostadspolitik som hämmar uppkomsten av enkla och billiga boenden. Inget av detta är något flyktingarna kan lastas för. Däremot är det svenska väljare som valt politikerna...

Bonus: Efter att krönikan var klar läste jag lite i Matt Ridleys utmärkta The rational optimist. Han beskriver hur saker blivit billigare, i betydelsen att den tid vi måste arbeta för att kunna köpa dem på marknaden minskat enormt för det mesta. Men så kom han till byggkostnaderna:

Nu har rapporten "Varför tjänar vi inte (mer) på invandringen?" presenterats även i Malmö. Budskapet är i flera avseenden lätt att knyta till Malmö. I grunden är mitt budskap att en ekonomi måste tillåtas att växa fram underifrån, som ett resultat av enskilda aktörers vilja att försörja sig på det de tror att de kan tillföra. Många politiker och tjänstemän har istället ett top-down perspektiv, som skapar onödiga hinder.

Ett exempel är denna artikel i Sydsvenskan om foodtrucks som i värsta fall är illustrativ för hur gatukontoret i Malmö ser på sin uppgift:

Det är ett intressant argument Jan-Olof för fram. Varför skulle man inte kunna sälja kaffe utanför Espresso House? Argumentet tycks vara att Espresso House inte skulle gå runt om så vore fallet. Om det är korrekt (vilket kan diskuteras) beror det ju på att kunderna väljer bort Espresso House till förmån för ambulerande kaffeförsäljare. Varför bör det då vara gatukontorets uppgift att hämma en konkurrens som leder till att kundernas preferenser tillfredsställs?

Mer troligt är att ambulerande kaffeförsäljare är tämligen långt ifrån ett perfekt substitut till kaffe på Espresso House, Waynes Coffee och liknande kedjor, och att olika konsumenter vid olika tillfällen kan efterfråga båda typer av kaffe.

Det fiffiga med konkurrens är att vi inte behöver veta vad som är korrekt: Det kommer att visa sig när människor provar sig fram. Om många efterfrågar ambulerande kaffe, kommer det att märkas och fler kaffeförsäljare kommer att dyka upp. Går det dåligt, lär de se sig om efter något annat sätt att försörja sig.

Huruvida existerande kaffekedjor låter icke-kunder nyttja deras toaletter är naturligtvis upp till dem. När man betalar 40 kronor för en kaffe, är det ju till stora delar värmen, fåtöljen och toaletten man betalar för. Således är kanske detta vad Jan-Olof borde ha svarat:

Vi ska ha så många foodtrucks som det finns kundunderlag för. Jag har ingen aning om hur många det är, men om det visar sig vara många, kanske vi från kommunens sida får öka antalet offentliga toaletter.

Presentationen i sin helhet:

---

Bilden ovan är från en intressant diskussion på migrationsverkets scen i almedalen om asylrätt, kvotsystem samt tut vs put. Joakim Ruists (längst till höger) argument är att eftersom vi i praktiken inte är beredda att leva upp till asylrätten är ett kvotsystem att föredra. Ruist har utvecklat sina argument här, och det finns mycket som talar för införandet av ett kvotsystem. Vid ett annat seminarium frågade jag Lisa Pelling om hon inte ser hur vår oförmåga att i praktiken leva upp till asylrätten bidrar till dagens situation, där vi med våld hindrar människor från att ta sig över gränsen i syfte att hindra människor från att söka asyl. Intressant nog svarade hon nej.

Efter en tids grunnande är jag dock fortfarande inte övertygad om att ett kvotsystem är att föredra. Orsaken är att jag tror det blir svårt att göra trovärdigt. Ruist är föredömligt tydlig med denna svaga punkt, och skriver i sin argumentationssammanfattning så här:

Men hur obehagligt det än är i det enskilda fallet, fungerar [kvot]systemet bara om vi visar att vi menar allvar med att inga asylansökningar tas emot inne på europeisk mark och att uppehälle utan positivt asylbeslut är olagligt. Den som uppehåller sig här ändå och inte gömmer sig tillräckligt väl (liksom idag kommer det inte finnas incitament för svensk/europeisk polis att leta alltför aktivt) måste utvisas till hemlandet. Det bör dock påpekas att en eller två utvisningar torde vara tillräckligt för att det ska bli tydligt och klart att vi faktiskt menar allvar och avskräcka från vidare sådant testande av systemet.

Bortsett från frågan om de utvisningar som krävs för att göra kvotsystemet trovärdigt är moraliskt försvarbara eller ej, tror jag de är politiskt näst intill omöjliga. Hårda utvisningar för att visa att man håller hårt på ett regelsystem tenderar att få en stark opinion mot sig, och när människoöden ställs mot rigida regler vinner ofta den kortsiktiga empatin. Dessutom måste undantag göras, exempelvis för den som dömts till dödsstraff.

Det kan alltså vara så att både asylrätt och kvotsystem fungerar bra på pappret men är svåra att leva upp till i praktiken.

I en nyutgiven bok från Institutet för mediestudier finns ett kapitel av Niklas Bolin, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck, om hur invandring skildrats på svenska ledarsidor. Om denna kan mycket sägas, och Tove Lifvendahl lyfter en del relevanta frågor kring hur olika texter klassificerats. Jag fastnar dock för följande formuleringar:

På begäran fick jag av Niklas Bolin en lista på de 225 SvD-artiklar som analyserats. [...] Jag har frågat forskarna hur många artiklar totalt som föll inom beskrivningen, hur många som valdes bort i undersökningen, och hur man valde just de 225, men ej fått svar.

Man har alltså kodat 1000 artiklar som positiva, neutrala eller negativa, utan att göra data tillgängliga så att den nyfikne kan se hur olika slags artiklar kodats. Det är synd eftersom en norm om att göra data tillgängliga ökar chansen att konstigheter upptäcks och diskuteras, dels för att någon annan kan upptäcka det i efterhand, dels för att vetskapen om att data ska publiceras sannolikt gör att forskare skärper sig under processens gång. Jag frågade Jesper, och det tycks vara på gång:

Ett exempel på hur bra det kan bli när man lägger ut data är min egen analys av arbetsmarknadsgapen mellan invandrare och natives i OECD - se kommentarstråden här, i vilken många deltog och gjorde bidrag och även körde regressioner på de data jag samlat ihop.

Se även "Vad händer när forskare inte vill lämna ut data?" från 2005 (!).