Berghs betraktelser

Här är vad OECD säger om utbildningsprofilen hos nyanlända invandrare (ur den nysläppta rapporten "Working Together: Skills and Labour Market Integration of Immigrants and their Children in Sweden")

Almost one third of immigrants hold, at most, a lower secondary education. This is twice the share among the native-born. What is more, over the decade preceding the current humanitarian crisis, the share of refugees arriving in Sweden with a low level of education has been increasing. Of those refugees and their accompanying family aged 20-64 who arrived between 2004 and 2014, 40% held just a primary or lower-secondary education – almost twice the share observed in the previous decade. However, the inflows registered in 2014 had a higher qualification profile on average than earlier arrivals, and there is uncertainty about how the qualification composition changed with the large increase in 2015.

Det stormar lite bland (vissa) svenska nationalekonomer: Pettersson-Lidbom anklagar Dahlberg m fl för "oredlighet i forskning". Eftersom jag är synnerligen intresserad av forskningsfrågan - huruvida etnisk mångfald leder till minskat stöd för välfärdsstaten - har jag följt diskussionen med intresse.

För det första ska sägas att jag har svårt att se varför Pettersson-Lidbom tar till en storslägga av detta slag, och något forskningsfusk framkommer knappast i deras meningsutbyte (anklagelse, svar). På de flesta punkter tycker jag också att de anklagade svarar bra.

På en punkt håller jag dock inte med (och det som nu följer är således en rent akademisk kommentar. Det är också en kommentar kring vad jag ser som mest intressant i hela historien, nämligen själva forskningsfrågan)

Genom att utnyttja slumpmässigheten i utplacerandet av flyktingar i Sverige, har författarna identifierat ett orsakssamband från ökad etnisk mångfald till minskat stöd för inkomstomfördelning. PPL menar att författarna mätt stödet för omfördelningspreferenser med flera olika frågor, och sedan bara analyserar den fråga där de hittar tydligast stöd för att etnisk mångfald leder till minskat stöd för omfördelning.

Vad gäller de tre kvarvarande frågorna, "Minska de sociala bidragen?", "Öka det ekonomiska stödet till invandrare så att de kan bevara sin egen kultur?" och "Minska den offentliga sektorn?", så stämmer det att vi i tidiga utkast och konferenspresentationer redovisade resultat för alla dessa. Varför har vi i artikelversionen då bara kvar frågan om sociala bidrag?

Notera här att de faktiskt tar sig an kärnfrågan, och återger denna på ett rättvisande sätt. De fortsätter:

För det första tyckte vi att frågan om nivån på sociala bidrag (det vill säga om man bör "Minska de sociala bidragen?") var den fråga som var den bästa indikatorn på stödet för omfördelning från rika till fattiga. Formuleringen "sociala bidrag" är nära länkad till termen "socialbidrag" vilket är ett direkt mått på samhällets stöd till den som saknar egen försörjning.

Jag är inte helt övertygad. Formuleringen "sociala bidrag" är oklar och kan av de svarande tolkas som socialbidrag, alla transfereringar eller som hela den offentliga sektorn. Även om det tolkas om socialbidrag kvarstår invändningen att socialbidraget inte är någon stor del av den totala omfördelningen från rik till fattig. Författarna är inte omedvetna om dessa problem, och skriver:

Vi tyckte emellertid också att de andra två frågorna var intressanta. När det gäller storleken på offentliga sektorn ("Minska den offentliga sektorn?") tyckte vi det var intressant att undersöka om förändringar i viljan att omfördela från rika till fattiga spiller över på inställningen till offentliga sektorn. Offentliga sektorn omfattar emellertid, särskilt i ett land som Sverige, fler aspekter än omfördelning från rika till fattiga – t ex omfördelning över livscykeln, från individer utan barn till individer med barn, etcetera, och vi såg det därför som ett mått som var mer indirekt länkat till viljan till omfördelning från rika till fattiga.

Här skulle jag göra bedömningen att frågan om att "Minska den offentliga sektorn?" är att föredra, både för att den är tydligare, och för att det faktiskt är väldigt svårt att peka ut vad i den offentliga sektorn som omfördelar från "rik" till "fattig" och vad som inte gör det. (Det är f ö en fråga jag höll på att snöa in på fullständigt ett tag, se Bergh 2005a, b).

Nåväl, författarna skriver sedan:

De resultat vi fann i dessa tidiga utkast var: i) Inget tecken på att flyktinginvandringen hade lett till någon förändring i stödet för offentlig sektor. [...] Vi valde [...] att fokusera uppsatsen på måttet sociala bidrag, då vi ansåg detta mått vara mest relevant för vår frågeställning, medan de andra måtten inte tillförde någon för vår specifika forskningsfråga relevant information. Genom att fokusera på frågan om sociala bidrag kunde vi hålla uppsatsen mer kort och koncis.

Fair enough. Detta är naturligtvis inte forskningsfusk.

I kärnfrågan lär vi oss emellertid att ökad etnisk mångfald orsakar minskat stöd för omfördelning när det mäts genom att fråga om "sociala bidrag" men inte när det mäts genom att fråga om "den offentliga sektorn". Det är intressant, och skulle kunna tolkas som att stödet för den offentliga sektorn är mer robust än stödet för transfereringar, alternativt som en indikation på att "sociala bidrag" inte har samma positiva värdeladdning som "den offentliga sektorn".

Dahlberg Matz, Karin Edmark, Heléne Lundqvist (2012), “Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution," Journal of Political Economy, 20(1): 41-76.

Bergh, Andreas. 2005. "On the Counterfactual Problem of Welfare State Research: How Can We Measure Redistribution?" European Sociological Review 21:345-357.

Bergh, Andreas. 2005. "On Inter- and Intra-Individual Redistribution of the Welfare State." Social Science Quarterly 86:984-995.

Rekommenderar alla intresserade av frågor kring migration och välfärdsstat att kika närmare på denna konferens, som jag är med och anordnar i höst:

Lund University School of Economics and Management and The Swedish Network for European Studies in Economics and Business in collaboration with Intelligence Watch are jointly organizing the conference Migration and the European Welfare States. The conference is devoted to discussing relationships between international migration and the European welfare states.

Call for papers

All proposals related to the main theme will be considered. Special topics of interest include the following:

- Refugee migration and the European labour markets

- Migration and welfare state universality

- The ethics of migration and migration restrictions

- Migration, trust and social networks

- Political attitudes towards immigration and/or the welfare state

- Migration, taxation and the shadow economy

- Migration and international trade

- Urban economy and city planning

Deadline för presentationer är 15 maj. Även politiker, tjänstemän och opinionsbildare är varmt välkomna!

Björn Östbring har en välskriven och resonerande text om migration, kosmopolitism och nationsmedborgarskap i Kvartal. Den är värd att diskuteras, och där finns en hel del att diskutera. Här har jag testat att göra annoteringar i hans artikel, men jag vet inte hur bra den tjänsten är, exempelvis om man läser i mobilen. Således följer även funderingarna nedan.

Är beteckningen medborgare verkligen det bästa valet rörande vad kosmopoliten ska kontrasteras mot? Det som åsyftas i texten är ju nationsmedborgare. De som ser sig som världsmedborgare är med dessa etiketter kosmopoliter snarare än medborgare. Detta är ingen stor invändning. Sannolikt ville Ö. undvika termen nationalister som ju har en tämligen negativ klang. Å andra sidan kanske denna klang inte är helt oförtjänt...

Kontrasten mycket fungerar bra för artikeln. Carlsson vill bygga ett folkhem, Jönsson minska de globala orättvisorna. En fundering jag har (efter att ha läst Haidt) är att många sannolikt instinktivt reagerar som antingen Carlsson eller Jönsson, och att argumenten i sakfrågan bestäms av dessa instinktiva reaktioner, som i sin tur sannolikt formas mycket tidigt i livet. Frågan är då hur långt vi kan komma med ett aldrig så rationellt sam tal...

Här finns det anledning att påpeka att migration och bistånd inte tycks vara särskilt goda substitut när det gäller att motverka den globala ojämlikheten.

Å ena sidan: Det är tveksamt om västvärldens bistånd över lag i någon större utsträckning alls bidragit till andra länders utveckling (en del tyder på att bistånd förvärrar situationen, en del tyder på förbättringar, men när det gäller bistånd och ekonomisk utveckling verkar effekten vara mycket nära 0).

Å andra sidan: De vinster som skulle uppstå om hinder avskaffades rörande migration från fattiga länder med dysfunktionella institutioner tycks vida överstiga vinsterna av exempelvis alla handelshinder.

Analysen av det normativa beror alltså här på vad man tror om de rent faktiska konsekvenserna av de två valen låta människor komma hit vs att hjälpa människor på plats. Här behövs mer forskning om konsekvenserna, bland annat rörande risken att migration negativt påverkar samhällsinstitutionerna i mottagarlandet.

Ö skriver som om Reinfeldts uttalande uppenbart orimligt. Men mot påståendet att Sverige är fullt ter det sig inte orimligt att påpeka att Sverige snarast är ett mycket glesbefolkat land. I detta avsnitt finns dessutom några tendentiösa/oklara formuleringar: "radikal ojämlikhet", "fladdrigt flygblad" och "rimlighetens rike" synes mig alla vara retorik på bekostnad av precision.

Däremot är det korrekt att ökad invandring sannolikt ökar inkomstspridningen inom landet, och att ökad invandring aktualiserar frågan om vilka som ska kvalificera för välfärdsrättigheterna. Detta skulle dock inte innebära något radikalt nytt, tvärtom finns redan idag exempelvis en 40årsregel i pensionssystemet och moderaterna diskuterar ytterligare steg i den riktningen.

Ö. skriver "Vi kan då konstatera en självklarhet: när människor migrerar vill man flytta till samhällen, inte territorier " Distinktionen mellan geografi och samhällsgemenskap är utan tvekan viktig. Men det är inte "en självklarhet" att endast samhällen spelar roll. I många fall drivs migration av att människor vill flytta i från geografiska regioner som vi brukar beskriva som "oroliga" eller som "oroshärdar" (båda begrepp är f ö ofta synnerligen förskönande omskrivningar).

Om det anses självklart att territorier inte spelar roll är det logiskt att se Reinfeldt som orimlig när han påpekar att det finns gott om plats i Sverige. Men för många ter sig den svenska skogen sannolikt ganska behaglig jämfört med de territorier man flyr från, alldeles oaktat vilka välfärdsrättigheter man har.

Ser via Robert Östling på ekonomistas att Dan Andersson (LOs chefsekonom 2000-2008) utkommit med en bok. Det verkar inte vara en must-read, men jag delar helt Roberts förtjusning över att en LO-ekonom (låt vara med epitetet före detta) talar klarspråk om kollektivavtalen:

De svenska kollektivavtalen håller uppe lönerna vilket, jämfört med länder med svagare reglering av arbetsmarknaden, leder till lägre sysselsättning för dem som har en utbildning under genomsnittet. Det visar konflikten mellan migration och fackföreningar, eftersom fackföreningars uppgift just är att förhindra press nedåt på löner och villkor. Det innebär att kollektivavtal på god nivå begränsar det överskott som migrationen skapar. Det är inte en etnisk konflikt utan den handlar om ekonomiska intressen. (s. 199)

Andersson bekräftar därmed det resultat jag hittat statistiskt och exempelvis skrivit om i Ekonomisk debatt, nämligen att länder där kollektivavtal täcker en större del av arbetsmarknaden har större arbetsmarknadsgap mellan inrikes- och utrikes födda.