Björn Östbring har en välskriven och resonerande text om migration, kosmopolitism och nationsmedborgarskap i Kvartal. Den är värd att diskuteras, och där finns en hel del att diskutera. Här har jag testat att göra annoteringar i hans artikel, men jag vet inte hur bra den tjänsten är, exempelvis om man läser i mobilen. Således följer även funderingarna nedan.

Är beteckningen medborgare verkligen det bästa valet rörande vad kosmopoliten ska kontrasteras mot? Det som åsyftas i texten är ju nationsmedborgare. De som ser sig som världsmedborgare är med dessa etiketter kosmopoliter snarare än medborgare. Detta är ingen stor invändning. Sannolikt ville Ö. undvika termen nationalister som ju har en tämligen negativ klang. Å andra sidan kanske denna klang inte är helt oförtjänt...

Kontrasten mycket fungerar bra för artikeln. Carlsson vill bygga ett folkhem, Jönsson minska de globala orättvisorna. En fundering jag har (efter att ha läst Haidt) är att många sannolikt instinktivt reagerar som antingen Carlsson eller Jönsson, och att argumenten i sakfrågan bestäms av dessa instinktiva reaktioner, som i sin tur sannolikt formas mycket tidigt i livet. Frågan är då hur långt vi kan komma med ett aldrig så rationellt sam tal...

Här finns det anledning att påpeka att migration och bistånd inte tycks vara särskilt goda substitut när det gäller att motverka den globala ojämlikheten.

Å ena sidan: Det är tveksamt om västvärldens bistånd över lag i någon större utsträckning alls bidragit till andra länders utveckling (en del tyder på att bistånd förvärrar situationen, en del tyder på förbättringar, men när det gäller bistånd och ekonomisk utveckling verkar effekten vara mycket nära 0).

Å andra sidan: De vinster som skulle uppstå om hinder avskaffades rörande migration från fattiga länder med dysfunktionella institutioner tycks vida överstiga vinsterna av exempelvis alla handelshinder.

Analysen av det normativa beror alltså här på vad man tror om de rent faktiska konsekvenserna av de två valen låta människor komma hit vs att hjälpa människor på plats. Här behövs mer forskning om konsekvenserna, bland annat rörande risken att migration negativt påverkar samhällsinstitutionerna i mottagarlandet.

Ö skriver som om Reinfeldts uttalande uppenbart orimligt. Men mot påståendet att Sverige är fullt ter det sig inte orimligt att påpeka att Sverige snarast är ett mycket glesbefolkat land. I detta avsnitt finns dessutom några tendentiösa/oklara formuleringar: "radikal ojämlikhet", "fladdrigt flygblad" och "rimlighetens rike" synes mig alla vara retorik på bekostnad av precision.

Däremot är det korrekt att ökad invandring sannolikt ökar inkomstspridningen inom landet, och att ökad invandring aktualiserar frågan om vilka som ska kvalificera för välfärdsrättigheterna. Detta skulle dock inte innebära något radikalt nytt, tvärtom finns redan idag exempelvis en 40årsregel i pensionssystemet och moderaterna diskuterar ytterligare steg i den riktningen.

Ö. skriver "Vi kan då konstatera en självklarhet: när människor migrerar vill man flytta till samhällen, inte territorier " Distinktionen mellan geografi och samhällsgemenskap är utan tvekan viktig. Men det är inte "en självklarhet" att endast samhällen spelar roll. I många fall drivs migration av att människor vill flytta i från geografiska regioner som vi brukar beskriva som "oroliga" eller som "oroshärdar" (båda begrepp är f ö ofta synnerligen förskönande omskrivningar).

Om det anses självklart att territorier inte spelar roll är det logiskt att se Reinfeldt som orimlig när han påpekar att det finns gott om plats i Sverige. Men för många ter sig den svenska skogen sannolikt ganska behaglig jämfört med de territorier man flyr från, alldeles oaktat vilka välfärdsrättigheter man har.