Om det som påstods i Ekot kl
17:45 den 29 maj vore korrekt, skulle det ha varit revolutionerande: Offentliga kultursatsningar ökar människors tillit, sänker arbetslösheten och förbättrar människors hälsa - och mer därtill! Men tyvärr stämmer inte det som sägs i inslaget.
Bakgrunden är två rapporter från Göteborgs kommun (!) som sägs visa "att det är en dålig idé för samhället att ge kulturen en mindre budget". Författare är Klas Grinell, utvecklingsledare på Göteborgs kulturförvaltning.
Grinell säger att kultursatsningar har effekt på "allt från hälsa och arbetslöshet och såna aspekter", och att man "genom att satsa på kultur har minskat kostnader i andra delar av samhället".
Vinkeln i inslaget är inte dessa effekter i sig utan att de inte är kända nog:
"Om man inte sprider kunskap om att kulturen skapar exempelvis tillit och innovationskraft [sic!] kan kulturen uppfattas fel [sic!!]"
Grinell menar att kultur är "grundläggande investeringar" och att detta argument hörs för sällan i diskussionen om kulturbudgetar.
Därefter går ordet till en regional utvecklingsdirektör i Jämtland-Härjedalen (ja, varför inte?), som är mycket nöjd och menar att man kan dra nytta av de här argumenten:
"Det är precis vad vi behöver, vi kan ju luta oss väldigt mycket mot en sådan här rapport"
Utvecklingsdirektören tycker liksom Grinell att kulturen är omistlig i samhället, och säger sig ha bevis för vad som händer när man "lagt ned kulturskolor" och när det är "få estetiska ämnen i skolan". Lyssnaren får inte veta vilka bevisen är, ty direktörens resonemang landar snarast i en övertygelse: "det är klart att det får konsekvenser" säger han, och lägger till att det är "forskning och statistik" som behövs, eftersom det har större effekt än "ett allmänt tyckande".
Reportagets budskap är tydligt: Det är dumt att skära ned på offentliga kulturbudgetar. Men det berättas aldrig om bevisen för kultursatsningarnas effekter.
Eftersom jag har pysslat mycket med forskning om tillit vet jag hur sällsynt det är med studier som hittar en positiv orsakseffekt av vad som helst på människors tillit. Vänliga själar på Twitter hjälpte mig att leta fram
rapporterna i fråga (det var en rapport som nyligen uppdaterats, inte två rapporter).
Det rör sig om en forskningsöversikt, vilket är utmärkt. Men den har två problem i förhållande till radioinslaget. Båda illustreras av detta citat ur rapporten:
Några av de tydligaste beläggen för kulturens sociala effekter hämtas från forskning som visar att barn som läser och deltar i kulturella verksamheter genom livet är mer benägna att engagera sig för samhället och i något lägre grad hamna i drogberoende, kriminalitet, arbetslöshet och annat som innebär stora kostnader för samhället. Deltagande i kultur samvarierar också med upplevd bättre hälsa och välbefinnande
Vilka är problemen? Jo, följande:
Forskningen som beskrivs är korrelationsstudier, observationsstudier eller gjorda med kvalitativ metod.
Forskningen handlar i stor utsträckning om kultur och kreativa sektorer i allmänhet, medan radioinslaget förmedlade budskapet att det är offentligt finansierad kultur som behövs.
Det stämmer sannolikt att barn som deltar i kulturella verksamheter har mindre risk att hamna i drogberoende, men detta visar dels inte att det är kulturverksamheten som orsakar den minskade risken, och dels visar det inte att kulturen måste vara skattefinansierad.
Samma invändning gäller ett resonemang i rapporten om ett samband mellan att ha stor tillgång till kulturella aktiviteter och att vara villig att ompröva sina tidigare uppfattningar.
Något resonemang om korrelation vs kausalitet finns inte i rapporten, ej heller något resonemang eller om offentligt vs privat finansierad kultur.
Vad ligger då bakom påståendena om kulturens effekter på arbetslöshet och tillit? Ordet arbetslöshet nämns endast på ett ställe i rapporten och det är i meningen som citerades ovan. När det gäller tillit hittar jag följande mening på sid 33:
Kultur bidrar på en rad olika sätt till samhällsutvecklingen, det kan gälla kulturens del i att skapa attraktiva boendemiljöer och stadsdelar, i att skapa förutsättningar för innovation, produktion och handel, liksom i att skapa tillit och social sammanhållning.
Ingen källhänvisning ges vid denna mening, trots att den innehåller en hel del påståenden som vore anmärkningsvärda om de vore sanna.
En central referens i rapporten är en annan rapport, "
The Culture Fix" från OECD. Här finns det resonemang om arbetslöshet och skatteintäkter, men utgångspunkten är att
"Cultural and creative sectors and industries are a significant source of jobs and income", som det uttrycks i rapportens sammanfattning. Påståendet är korrekt, men det beror framförallt på att privata företag producerar kultur och därmed skapar jobb och skatteintäkter. Bevisen för offentliga satsningars positiva effekter lyser fortfarande med sin frånvaro. Även det ämnet behandlas dock i OECD-rapporten:
Culture is increasingly used as a tool for regional development and regeneration
Även är detta är korrekt. Men om det fanns robusta bevis, inte bara för att det används utan också för att det faktiskt fungerar, tror jag OECD hade skrivit ut det. Men det gör de alltså inte.
OECD försöker dra slutsatsen att eftersom kultur och kreativa näringar (CCS) är en betydande del av ekonomin är offentligt stöd till kulturen viktigt. Den slutsatsen följer naturligtvis inte - men OECD-rapporten hänvisar till en rad vetenskapliga studier:
As demonstrated in previous chapters CCS produce creative output, create employment and generate tax revenue. Arts and culture have shown a capacity to combat marginalisation and promote inclusivity in society. They also prove to be effective in improving the well-being and health of cultural participants as well as consumers. Owing to the several advantages that CCS bring to the forefront, public support is important so that these benefits are effectively harnessed to steer growth and development. [...] the promotion of cultural participation can be a powerful driver of social inclusion and help mitigate factors leading to social and economic marginalisation through the development of social skills (Rivas, 2016[1]), of bonding and bridging social capital (Deloitte, 2019[2]; Tavano Blessi et al., 2012[3]; Brownett, 2018[4]) [...] Promotion of cultural participation may accordingly become a powerful driver of social inclusion and a mitigator of factors of social and economic marginalisation (Trauth et al., 2019[24]).
Förutom en Deloitte-rapport, citeras här flera publicerade vetenskapliga studier till stöd för olika påståenden om kulturens effekter av kultur. Jag kollar upp dem eftersom jag är nyfiken på vilken metod som använts.
Rivas (2016) är en doktorsavhandling om effekten av att spela teater på social förmåga. Det är dock en kvalitativ studie och identifierar ingen orsakseffekt:
"This study utilized qualitative research, which takes place in a natural setting, with the researcher going to the site to be studied, allowing for the researcher to become highly involved in the experiences of the participants"
Blessi et al., (2012) jämför två Italienska städer (Bolzano/Bozen & Siracusa) och sambandet på individnivå mellan kulturell aktivitet och subjektiv hälsa i respektive stad. Det är en observationsstudie som inte identifierar någon kausal effekt av kultur/kultursatsningar.
Brownette (2018) studerar
"The role of community arts festivals for generating well-being" men metoden är
"qualitative data from eight semi-structured interviews with festival organizers". Ingen kausal effekt identifieras. Studien konstaterar också att
"Very little research exists on the contribution of arts festivals towards community health and well-being."
The play iDream is an original play, produced to tackle the ongoing issue of women being significantly underrepresented in technological fields such as information technology (IT).
Jag har läst många OECD-rapporter och vet att de är ganska bra på att skriva sammanfattningar som får det att låta som om rapporten säger vad politiker vill höra - samtidigt som det ofta står hur det faktiskt är om man läser rapporten mer noga. På sid 71 hittar jag följande informativa passage och några diagram:
In selected European countries, there is a positive correlation between public expenditure on culture and cultural participation (Figure 2.14). This relationship is found even for participation in areas that generally receive less or no public financing such as cinema and live performances. This seems to suggest that there could be a complementarity between public and private expenditure: as publicly financed cultural institutions enrich their offering thanks to more public spending, increased attendance also stimulates attendance in non-publicly-financed cultural activities. At the same time, it could be that high levels of cultural participation create the political consensus conditions for high levels of public spending in culture, so a causal relationship may be at play, and in either direction.
OECD summerar forskningsläget: "More research is needed on the causal effects"
Sammanfattningsvis har alltså Ekot sänt ett inslag som felaktigt ger bilden att det finns tydligt forskningsstöd för att offentliga kultursatsningar har en rad positiva effekter.
Kanske invänder någon att nyhetsjournalister inte kan förväntas veta en massa om vetenskaplig metod. Nog måste journalister kunna lita på forskare när de säger sig ha upptäckt något intressant?
Jag håller med om det. Men grundläggande frågor om huruvida ett samband också är ett orsakssamband är en fråga om kritiskt tänkande på gymnasienivå. Sammanblandningen av korrelation och kausalitet dyker upp gång på gång i samhällsdebatten.
I det här fallet är det ännu värre. Det är nämligen inte en forskare som intervjuas. Det är en tjänsteman på en kommunal kulturförvaltning, som skrivit en forskningsöversikt och forskningen sägs visa att kulturförvaltningen borde få mer skattepengar.
I det läget är avsaknaden av kritiska frågor ett rent tjänstefel.
