Berghs betraktelser

1. Långtidsarbetslösheten är anmärkningsvärt låg även bland människor med bara gymnasial utbildning, och ännu lägre bland dem med post-gymnasial utbildning.
2. Långtidsarbetslösheten bland personer med förgymnasial utbildning är fyra gånger så hög som för bättre utbildade.
3. Gapet i långtidsarbetslöshet mellan låg och högutbildade ökar kraftigt över tiden. Så sent som 2006 var skillnaden ganska liten.
4. Något har hänt med statistiken, som gör att tidsserien tar slut 2020. RAMS verkar ha ersatts av BAS.

Det börjar hända saker i debatten om gigekonomin. I dagarna släpptes Qaisar Mahmoods bok, "En av dem" som skildrar Mahmoods arbete som matkurir. I Nyhetsmorgon i Tv4 resonerar han kring medelklassens normer och varför människor mår dåligt när de beställer hem mat, och lanserar tesen att många i medelklassen har normer från bondesamhället som säger 'själv är bäste dräng', vilket rimmar dåligt med att beställa pizza. Sakine Madon har läst boken och skriver om den i UNT:

Författaren Qaisar Mahmood, till vardags managementkonsult, jobbade under förra våren extra som matbud i centrala Stockholm. Den erfarenheten beskrivs i nyutkomna "En av dem" (Mondial). Men det är inget vanligt wallraffande för att visa hur tufft de mörkhyade matbuden i färgglada kläder och med låda på ryggen har det. Mahmoods slutsats är tvärtom att vi borde beställa mat – men respektera och se människorna som levererar den. [...] I hans "vanliga" umgängeskrets finns det gott om personer från medelklassen som moraliserar över gigekonomin, men utan att egentligen intressera sig för dem som utför jobben. [...] Beställ gärna mat, men säg tack och möt budets blick, välj bort den kontaktlösa leveransen, är hans råd.

Sociologen Linda Weidenstedt har också kommenterat på soetech.org

I TV4-inslaget berättar Qaisar Mahmood att matbudens perspektiv på sina jobb inte är offerperspektivet som det ofta framställs som i debatten. De ser sig snarare som entreprenörer som – precis som andra invandrargrupper har gjort före dem – karvar ut en liten del av kakan för att förbättra tillvaron för sig själva och sina barn. Att förfoga över den delen av kakan uppfattar de inte som ovärdigt

Själv har jag en text på liberaldebatt.se som resonerar kring den vanliga åsikten att den lata medelklassen borde hämta sina pizzor själv. Min slutsats är snarlik Sakine Madons:

Enkla och slitsamma jobb blir vi inte av med. Men vi kan motverka att människor har slitsamma jobb så länge att det ger förslitningsskador. Den som bekymrar sig över giggares arbetssituation kan också göra en del helt på egen hand. Var en resonabel och vänlig kund. Ge dricks. Bidra till en arbetsmarknad där matkurirer, pizzabagare och andra får fler och bättre möjligheter att försörja sig.

Slutligen kan nämnas att min och Joakim Wernbergs essä "Till gigekonomins försvar" gav upphov till lite olika typer av kritik när den recenserades av vänsterskribenter, något vi resonerar kring i poddavsnitt #104.

Problem med behovsprövade bidrag och problem med tjänstepensionerna illustreras av en artikel i DN om en dam som utan uppsåt (så framställs det i artikeln och det finns ingen anledning att tro något annat) fick för mycket i bostadstillägg, och nu måste betala tillbaka 163 000 (!) till Försäkringskassan. Hur blev det så?

Svaret ges i artikeln:

Kristina Häll minns tillbaka till dagen då hon insåg sitt misstag. Det var mitt på sommaren, hon hade just kommit hem från en semester i skärgården och hittade ett brev med Pensionsmyndighetens emblem i hallens postlåda.

– Jag fick en lite oroad känsla i magen, de brukar inte skicka brev mitt i sommaren, säger hon.

På papper sammanfattade myndigheten situationen. Kristina Häll hade lämnat två felaktiga uppgifter, dels hade hon fyllt i att hon inte fick någon tjänstepension när hon visst fick det, dels hade hon inte räknat med sålda fonder som inkomst av kapital. Ingen hade märkt felet på sex år, och den felaktiga summan som betalats ut hade därför växt likt en rullande snöboll.

Det kan onekligen tyckas att Kristina inte hade koll på sin privatekonomi. Men faktum är att kunskapen om tjänstepensionerna är anmärkningsvärt låg, med tanke på hur länge de har funnits och hur stor del av människors totala pension de faktiskt står för. I min och Agneta Kruses ESO-rapport argumenterar vi för att detta är ett problem (som dessutom blir större i takt med att bristande indexering gör avtalsförsäkringarna alt viktigare för människors trygghet). Uppenbarligen finns det människor (åtminstone en!) som inte förstår att de ha tjänstepension ens efter att den börjat betalas ut!

Episoden bär på vissa lärdomar kring välfärdsstatens utformning. En finess med den svenska välfärdsstaten är att den oftast ger väldigt låga transaktionskostnader för medborgarna: Skatt dras automatiskt, deklarationen är för de flesta enkel, bidrag och ersättningar som den enskilde har rätt till kommer automatiskt eller är enkla att ansöka om. Denna enkelhet är sannolikt en viktig förklaring till att svenskar gärna fortsätter betala internationellt sett väldigt höga skatter.

Den som vill att svenskar ska behålla denna vilja att betala höga skatter gör därför klokt i att främja enkelhet och transparens i välfärdsstaten och dess finansiering - exempelvis genom att minska avtalsförsäkringarnas betydelse och undvika användandet av selektiva, behovsprövade bidrag.

• Anders Kärnä, SNS Analys 87. Allt fler högutbildade administratörer på universiteten – avlastning eller belastning?.
• Olof Hallonsten: Sluta klaga på utvecklingen av villkoren i högskolan!
• Patrik Hall: [kommer]

För en vecka sedan skrev Markus Kallifatides, Stefan Sjöberg och Daniel Suhonen på DN-debatt om inkomstutveckling och fördelning i Sverige. Rubriken var:

Ur artikeln:

Av den totala ökningen i disponibel inkomst från 1991 till 2020 har de ­rikaste 10 procenten fått nästan 34 procent, medan de fattigaste 10 procenten erhållit knappt 2 procent. Det kan se ut som att alla fått det bättre, bara väldigt olika mycket. Det är sannolikt detta som debattörer syftar på när de hävdar att alla fått det bättre. Seriösa samhällsforskare behöver dock skilja mellan pengars nominella och reala värde. [min fetning]

Självklart ska seriösa forskare skilja nominella och reala inkomster. Men det är inte seriöst av författarna att på detta sätt antyda att bilden av att alla fått det bättre beror på att någon inte förmår skilja mellan nominella och reala inkomster.

Nedan visas den statistik över inkomstutvecklingen som författarna (i mina ögon helt korrekt) antar är den som åsyftas för att visa att alla fått det bättre: disponibel inkomst efter skatt och transfereringar per konsumtionsenhet, hämtad från SCB. Denna föll under 90-talskrisen men har sedan dess ökat i alla decilgrupper.

Notera att statistiken visar "Medelvärden i tusentals kronor i 2021 års priser", vilket betyder att serien har korrigerats för inflation och visar det reala värdet.

Genomsnittet för den lägsta decilgruppen har ökat från 80 000 till 110 000 mellan 1991 och 2021. För den decil med högst inkomster är ökningen större, från 362 000 till 960 000.

Vad är då författarnas poäng? Som jag tolkar det menar de att det inte räcker att ange utvecklingen i fasta priser. De vill även subtrahera boendekostnaderna från den disponibla inkomsten. Det kan för all del vara intressant att göra - men Fredrik Kopsch har invänt mot detta:

Felet är så uppenbart att det måste vara avsiktligt. Att genomsnittshyror ökat beror framför allt på att hyrorna i nyproduktion ökat. Men den som bott i en och samma hyreslägenhet har, till följd av den svenska hyresregleringen, sett mycket modesta hyreshöjningar över lång tid.

Det är en rimlig invändning. Men lustigt nog räcker författarnas manöver med boendekostnader ändå inte för att de ska driva hem sin tes. Artikeln redovisar utfallet dels sedan 1978 dels sedan 2000. Under båda tidsperioderna har den fattigaste gruppen likväl fått det bättre, även om skillnaden i förbättring mellan decil 1 och 10 nu är ännu större. Om den senare perioden skriver de exempelvis:

Tittar vi på samma siffror för 2000-talet har den fattigaste femtedelens reella månadsinkomst mellan 2003 och 2021 ökat med enbart 1 037 kronor, medan den översta femtedelens ökat med 25 143 kronor.

Hur landar då författarna i slutsatsen att "[v]issa grupper i Sverige har sammantaget fått det sämre under de senaste decennierna"? Svaret är att de drar denna slutsats efter att också ha konstaterat att det sociala skyddets andel av bnp långsiktigt har minskat. Det stämmer (se exempelvis OECDs social spending indikator), men det är ju något helt annat än de reala disponibla inkomsterna.

Slutligen: Den som vill ifrågasätta påståendet att alla har fått det bättre de senaste decennierna behöver inte ge sig i kast med avancerade räkneövningar alls. "Alla" är ju en kategori som innefattar väldigt många... Statistik över genomsnittliga inkomster i decilgrupper vars sammansättning varierar från år till år kan se ut nästan hur som helst: Det är fullt möjligt att alla kurvor pekar lika brant uppåt samtidigt som det finns individer vars inkomster faller över tiden. De flesta människors inkomster ökar över tiden - men allas gör det givetvis inte.

Vad är sambandet mellan länders urbaniseringsgrad och befolkningens hälsa? En ny studie har undersökt frågan. Ur abstract:

the present study examined the impact of urbanization on health outcomes by considering 204 countries from 1960 to 2021. We measured urbanization by considering three proxy variables; total urban population, percentage of the urban population, and percentage of the population living in million-plus agglomerations.

Overall estimated results suggested a negative effect on the fertility rate and a positive impact on life expectancy at birth due to urbanization. A mixed impact of urbanization was perceived on the infant mortality rate.

[...]

The Granger causality test indicated that the relationship between urbanization and health outcomes is bidirectional. The panel cointegration test suggested that there is a long-run relationship between them. Order logit regression results suggested that the impact of urbanization on health outcomes may vary with the different stages of development a country is experiencing. The results indicate that well managed urbanization is beneficial for achieving higher health outcomes.

Källa: Tripathi, Sabyasachi, och Moinak Maiti. "Does Urbanization Improve Health Outcomes: A Cross Country Level Analysis". Asia-Pacific Journal of Regional Science 7, nr 1 (mars 2023): 277–316.