Berghs betraktelser

Läser i Prospect Magazine en recension av en ny bok om John Rawls, och påminns om varför jag en gång själv lade Rawls åt sidan i mitt sökande efter rättviseprinciper:

precisely because Chandler invites us to reckon with a richer rather than a reductive Rawls, the theory becomes a hazy practical guide, tricky to operationalise. We learn that Rawls talked vaguely about the bottom half of all earners being the "most disadvantaged", so who, exactly, are we to put first? Given his special focus on paid work, how are we to factor in the claims of the unemployed, carers and workless disabled people, who are often the poorest of all? After we’ve clocked that Rawls wants to prioritise not the incomes of the disadvantaged but the fuzzier and less-measurable goal of their "life chances", how can we expect his tests to settle thorny policy dilemmas?

Boken i fråga: Free and Equal: What Would a Fair Society Look Like? av Daniel Chandler

Recensent: Tom Clark

• Ojämlikheten mellan länder har varit på väg nedåt sedan 1980 och är nu tillbaka där den var runt år 1900.
• Samtidigt har ojämlikheten inom länder ökat, men de senaste 10-20 åren har den ökningen stannat av - på en nivå som fortfarande är lägre än den var runt 1900.
• Samtidigt har världen som helhet blivit oerhört mycket rikare och den absoluta fattigdomen har minskat kraftigt (vilket inte syns i figuren men rimligen bör vägas in när utvecklingen värderas).

Bokkapitel har relativt lågt meritvärde för nationalekonomer. Sannolikt beror det på normen att forskningsbidrag ska publiceras i vetenskapliga tidskrifter, medan bokkapitel ofta har en forskningssammanfattande karaktär.

Själv tycker jag att det finns ett betydande värde också i synteser, sammanfattningar och tolkningar av litteraturen. I många fall är det först när dylika görs som det går att se mönster och tendenser i vad forskningen visar.

Här är mina senaste bokkapitel på internationella vetenskapliga förlag (jag är hyfsat nöjd med samtliga!).

Bergh, A. och Kärnä, A. 2024. Economic freedom and populism. In: Handbook of Research on Economic Freedom (ed. N. Berggren). Cheltenham: Edward Elgar Publishing. Forthcoming.

Bergh, A. 2022. An All Too Successful Reform? The 1997 Overhaul of the Swedish Budget Process. Chapter 11 i de La Porte, C. m fl. (red.) "Successful Public Policy: Lessons From the Nordic Countries." Oxford University Press. Länk.

Bergh, A., C. Bjornskov och K. Vallier. 2021. "Social and Legal Trust: The Case of Africa" i "Social Trust" (red: Kevin Vallier och Michael Weber), New York: Routledge. Länk till bok.

Bergh, A. 2021. "Poverty and New Welfare Economics." Kap 8 i "Economists and Poverty", Lundahl, Rauhut & Hatti (red.) Routledge. Länk.

---

Jag har med intresse följt debatten om liberal nationalism. I det senaste numret av Liberal Debatt skriver Clara Sandelind kritiskt om idén, och gör flera bra poänger rörande den missionerande och intoleranta liberalismen som finns exempelvis bland liberala feminster som ska "frigöra kvinnor från andra kulturer genom att tvinga av dem slöjan" och i den mer konservativa varianten som betonar svenskakunskaper och skötsamhet.

"Liberalism behöver inte ta denna intoleranta form", skriver Clara, "men den löper betydligt större risk att göra det i kombination med nationalism".

Jag förstår poängen, men jag är inte övertygad. Faktum är att det senare i samma nummer av Liberal Debatt (näst sist, faktiskt) dyker upp en lysande artikel om något av det mest svenska som finns – Astrid Lindgren – vars bok Bröderna Lejonhjärta genomsyras av frihetslängtan, och dessutom en tolerant sådan.

Eva Forslund som skrivit artikeln menar att Lindgren beskriver en frihetslängtan

"som är både enkel och avskalad, långt borta från storpolitiska visioner – friheten i det lilla livet, att få leva i fred utan att behöva motivera varför eller ens förtjäna friheten."

Forslund citerar ett fint stycke ur Bröderna Lejonhjärta:

I Astrid Lindgrens texter finns alltså ett försvar av friheten utan pekpinnar om hur den ska användas. Det skulle därmed kunna hävdas att det redan finns en liberal nationalism i Sverige, som är annorlunda än de intoleranta varianter som Sandelind kritiserar.

Vi behöver bara bejaka den.