Berghs betraktelser

Ett vanligt argument är att jobb inom gigekonomin är skitjobb som inte leder någonstans, alternativt att de förhoppningar som fins om att gig-jobb ska ha en meriterande effekt saknar empiriskt stöd.

Men faktum är att detta har undersökts empiriskt genom att skicka ut jobbansökningar från olika hypotetiska personer och studera hur många som leder till att arbetsgivaren hör av sig.

Ur artikeln "Gig-jobs: Stepping stones or dead ends?" (Adermon & Hensvik, 2022)

Turning to the impact of gig-experience, our main results presented in columns (1) and (2) of Table 1 suggest that participation in the gig-economy is more valuable than unemployment, but less useful than similar experience from the traditional labor market.26 However, this pattern masks substantial heterogeneity with respect to perceived applicant background. More specifically, we only see an improvement in the callback rate (compared to unemployment) for the majority group where the difference between applicants in an ongoing unemployment spell and in a gig-job is around 2–2.3 percentage points, or 11–14%. Traditional work experience gives a further 1.5–1.7 percentage point increase in callbacks over gig experience, although this difference is somewhat imprecisely estimated

Skillnaden mellan majoritetsgrupp och minoritetsgrupp studerades genom att låta vissa sökande ha svenskklingande namn, andra fick ha arabiska namn. Slående är att för den senare gruppen ledde varken erfarenhet av gig-jobb eller av traditionella jobb till ökad sannolikhet att arbetsgivaren hörde av sig.

Källa:

Adermon, Adrian, och Lena Hensvik. "Gig-Jobs: Stepping Stones or Dead Ends?" Labour Economics 76 (01 juni 2022): 102171. https://doi.org/10.1016/j.labeco.2022.102171

Peter Esaiasson skriver i GP med anöedning av Journalisten Liza Alexandrova-Zorinas reportagebok "Imperiets barn".

Inledningen:

I Sverige lever åtminstone 100 000 personer från länder och regioner som ingick i det gamla Sovjetimperiet. De hålls samman av delade historiska erfarenheter och av det ryska språket. Om denna multietniska post-sovjetiska diaspora har journalisten Liza Alexandrova-Zorina skrivit reportageboken Imperiets barn. Det är en drabbande skildring av våld (tjetjenerna har störst våldskapital), utnyttjande och bedrägerier.

En intressant passage:

Hynek Pallas som skriver på GP:s kultursida ser en lösning på problemen som tas upp i boken: "Parallellsamhällen är något man bäst slår sönder med större och starkare rättighet för de utsatta." Men hur ger man rättigheter till de som saknar uppehållstillstånd eller som vistas i landet på oriktiga grunder? Genom att bevilja uppehållstillstånd på bredare grunder än i dag? Det skulle hjälpa de utsatta individerna här och nu men skapa migrationsrörelser som få i Sverige är beredda att acceptera.

Till jävligheterna hör att många individer i boken trots eländet föredrar att vistas i Sverige framför att utvisas till hemlandet. Och det gäller för övrigt också den nicaraguanska kvinnan utan uppehållstillstånd som städade hemma hos Magdalena Andersson julen 2021.

Den jobbiga sanningen är att Imperiets barn lyfter ett samhällsproblem utan goda lösningar. "Så ska vi inte ha det i Sverige". Nej, men hur ska vi ha det då? Det vore välkommet om fler tänkte igenom svaret på denna uppföljande fråga.

Anna Felländer, Josefin Rosén och Li Felländer-Tsai efterfrågar en myndighet för ansvarsfull AI. Mycket kan sägas om detta (bland annat funderar jag på om myndigheter verkligen "utses"...)

Det som förbryllar mig just nu är emellertid att de gjorde detta i en debattartikel i Dagens Industri den 20 januari och sedan igen i en debattartikel i Dagens Industri den 3 april.

Den som läser noga ser att det är nästan samma artikel som publicerats två gånger. När den analyseras av första bästa textjämförelseverktyg jag hittade, blev resultatet slående: Texten i de två artiklarna är 86 procent identisk och 7 procent bara marginellt annorlunda.

Är detta ett misstag, eller är det vad man kan förvänta sig av debattsidor numera?

1. Långtidsarbetslösheten är anmärkningsvärt låg även bland människor med bara gymnasial utbildning, och ännu lägre bland dem med post-gymnasial utbildning.
2. Långtidsarbetslösheten bland personer med förgymnasial utbildning är fyra gånger så hög som för bättre utbildade.
3. Gapet i långtidsarbetslöshet mellan låg och högutbildade ökar kraftigt över tiden. Så sent som 2006 var skillnaden ganska liten.
4. Något har hänt med statistiken, som gör att tidsserien tar slut 2020. RAMS verkar ha ersatts av BAS.

Det börjar hända saker i debatten om gigekonomin. I dagarna släpptes Qaisar Mahmoods bok, "En av dem" som skildrar Mahmoods arbete som matkurir. I Nyhetsmorgon i Tv4 resonerar han kring medelklassens normer och varför människor mår dåligt när de beställer hem mat, och lanserar tesen att många i medelklassen har normer från bondesamhället som säger 'själv är bäste dräng', vilket rimmar dåligt med att beställa pizza. Sakine Madon har läst boken och skriver om den i UNT:

Författaren Qaisar Mahmood, till vardags managementkonsult, jobbade under förra våren extra som matbud i centrala Stockholm. Den erfarenheten beskrivs i nyutkomna "En av dem" (Mondial). Men det är inget vanligt wallraffande för att visa hur tufft de mörkhyade matbuden i färgglada kläder och med låda på ryggen har det. Mahmoods slutsats är tvärtom att vi borde beställa mat – men respektera och se människorna som levererar den. [...] I hans "vanliga" umgängeskrets finns det gott om personer från medelklassen som moraliserar över gigekonomin, men utan att egentligen intressera sig för dem som utför jobben. [...] Beställ gärna mat, men säg tack och möt budets blick, välj bort den kontaktlösa leveransen, är hans råd.

Sociologen Linda Weidenstedt har också kommenterat på soetech.org

I TV4-inslaget berättar Qaisar Mahmood att matbudens perspektiv på sina jobb inte är offerperspektivet som det ofta framställs som i debatten. De ser sig snarare som entreprenörer som – precis som andra invandrargrupper har gjort före dem – karvar ut en liten del av kakan för att förbättra tillvaron för sig själva och sina barn. Att förfoga över den delen av kakan uppfattar de inte som ovärdigt

Själv har jag en text på liberaldebatt.se som resonerar kring den vanliga åsikten att den lata medelklassen borde hämta sina pizzor själv. Min slutsats är snarlik Sakine Madons:

Enkla och slitsamma jobb blir vi inte av med. Men vi kan motverka att människor har slitsamma jobb så länge att det ger förslitningsskador. Den som bekymrar sig över giggares arbetssituation kan också göra en del helt på egen hand. Var en resonabel och vänlig kund. Ge dricks. Bidra till en arbetsmarknad där matkurirer, pizzabagare och andra får fler och bättre möjligheter att försörja sig.

Slutligen kan nämnas att min och Joakim Wernbergs essä "Till gigekonomins försvar" gav upphov till lite olika typer av kritik när den recenserades av vänsterskribenter, något vi resonerar kring i poddavsnitt #104.