Berghs betraktelser

Anders Björklund och Daniel Waldenström har en artikel i senaste Ekonomisk Debatt: "Fördelningsdebatten inför valet 2022 – centrala frågor och försök till svar". Bland annat skriver de om kapitalinkomsternas ökade betydelse och gör en analys som ligger nära den jag gjorde för några år sedan här (på bloggen) och här i DN. Mycket talar alltså för att en bättre fungerande bostadsmarknad skulle minska iniokmstspridningen. Ur Björklunds och Waldenströms artikel (min markering):

Kapitalinkomsternas ökade betydelse för inkomstskillnaderna i Sverige har betonats i flera rapporter och forskningsstudier [...] För många debattörer ligger det nära till hands att tolka en sådan utveckling i traditionella klasstermer, att kapitalägarna har blivit starkare och arbetskraften svagare. Så kan man onekligen tolka flera formuleringar i Suhonen m fl (2021a). För att kunna bedöma dessa uppfattningar är det viktigt att begrunda vilka kapitalinkomster som ligger bakom de ökade inkomstskillnaderna. Baserat på den officiella inkomststatistiken visar exempelvis den Fördelningspolitiska redogörelsen från 2020 (Regeringens proposition 2020/21:1, bilaga 3, diagram 2.8) vilka kapitalinkomster som drivit utvecklingen av Ginikoefficienten från 2001 till 2018. En viktig drivkraft är reavinster vid försäljning av bostäder. Sådana vinster beror rimligen på bostadsmarknadens funktionssätt och efterfråge- och utbudsfaktorer på denna marknad. Visst påverkas efterfrågan och utbud i sin tur av räntor, skatter och bostadspolitik, men det handlar inte primärt om kapitalets makt över arbetet i produktionsprocessen. Här handlar det i stället om vinster som tillfallit breda grupper som ägt sin bostad och som haft den turen att bostadspriserna har ökat historiskt mycket under ett antal år.

Författarna visar även löneandelen (dvs andelen av nationalinkomsten som tillfaller arbete snarare än ersättning till kapitalägarna). För ungefär 10 år sedan var det mycket diskussion kring den fallande löneandelen i Sverige (bl a pga den här boken), men sett i ett längre perspektiv finns det alltså inget fall att diskutera:

Petter Lundborg och Dan-Olof Rooth har en artikel i senaste Ekonomisk Debatt: "Skollunchens effekt på utbildning, hälsa och livsinkomst". Artikeln utnyttjar att tidpunkten för införandet av skollunchreformen (näringsrika skolluncher kostnadsfritt för alla elever i grundskolan) varierade mellan olika kommuner, och undersöker effekten på längd, inkomster och andra hälsoutfall. Det ökade näringsintaget hade tydlig effekt på längd och inkomster.

Mest intressant är kanske att skollunchreformen hade vad jag brukar kalla en kontrafaktisk jämlikhetseffekt, dvs reformen var universell men innebar störst förbättringar för låginkomsttagare (eftersom dessa utan reformen skulle ha det svårare att fixa näringsriktig mat på egen hand).

Här är artikeln i RES.

Jag skriver i Kvartal om Modern Monetary Theory och Peo Hansens bok "Migrationsmyter". Ur min artikel:

Den som ställer sig skeptisk till att låta staten trycka pengar och ge mer till det mesta, anklagas ofta för att dölja en ideologiskt motiverad motvilja mot den offentliga sektorn bakom en förment ekonomisk jargong. Samtidigt går det naturligtvis att vända på den kritiken. Den som av ideologiska skäl vill höja arbetarnas löner och bygga ut den offentliga sektorn tar nog mer än gärna till sig en ekonomisk teori som säger att det är fritt fram och till och med bra för ekonomin att göra just detta.

Jämför gärna med Roland Paulsen som skriver i DN-kultur om samma bok:

I Laxå, en av de kommuner som tog emot flest flyktingar i proportion till invånarantal, kunde man tack vare flyktingpengarna [från staten] bland annat bygga en ny skola, ett nytt äldreboende och en ny anläggning för korttidsvård.

Notera mitt tillägg: kommunerna fick pengar från staten.

En tweet med en enkel lärdom från grundkursen i mikroekonomisk teori tog oväntat skruv:

Bl a ledde den till att Svenska Dagbladets debattsida hörde av sig och ville ha en debattartikel som utvecklar resonemanget. Kanske är detta första debattartikeln uppbyggd kring de mikroekonomiska favoritbegreppen begreppen inkomst- och substitutionseffekter?

Ur artikeln:

Samhällsekonomiskt sett är generella stöd nästan alltid att föredra framför åtgärder som mixtrar med pris­mekanismen (det vill säga marknadens prissättning av varor och tjänster). Pris­höjningar skapar nämligen två olika effekter som påverkar människors välfärd och beteende: en inkomst­effekt och en substitutions­effekt. Den förra innebär att vi blir fattigare när el och drivmedel blir dyrare. För hushåll med små marginaler kan inkomst­effekten vara betungande, och det är begripligt att regeringen vill ge kompensation för att motverka effekten. [...] Den andra effekten, substitutions­effekten, innebär att människor försöker byta ut det som blivit dyrare mot något som relativt sett är billigare och kan fungera som substitut: att skaffa en bränsle­snålare bil, åka mer tåg, cykla eller jobba mer hemifrån, exempelvis. [...] När nu miljöpolitiken får oväntad hjälp av tragiska händelser i vår omvärld, kan jag personligen tycka att regeringen borde ha viktigare saker för sig än att hitta sätt att kompensera bilister som dessutom bidrar till ökad efterfrågan på rysk olja och gas.

Filter har följt upp sin granskning av den svenska elbilen som aldrig blev av - Uniti. Två illustrativa nyckelcitat:

Samstämmiga uppgifter beskriver ett amatörmässigt utvecklingsarbete, bland annat beställde Uniti hem en billig indisk elbil som man plockade isär för att studera hur rena basfunktioner fungerade. De komponenter man sedan behövde till sin egen prototyp var massproducerade lågprisprodukter som beställdes från kinesiska webbshoppar – exempelvis var bromssystemet egentligen avsett för släpkärror.

samt

Både Energimyndigheten och Vinnova utverkade miljonbelopp för noggrant specificerade utvecklingsprojekt. Enligt de tidigare anställda utförde Uniti inget av projekten – istället gick pengarna rakt in i företagets kassa för att betala löpande kostnader. När det blev dags att redovisa vad pengarna använts till bad Horne några i personalen att skriva falska rapporter. Detta ledde till att en anställd slog larm till den myndigheterna, och efter en revision återkrävde Energimyndigheten och Vinnova de utbetalade beloppen. Tre år senare – då skulderna nedskrivits till en fjärdedel efter Unitis rekonstruktion – väntar de fortfarande på sina pengar.

Per Wirtén skriver i Expressen om Peo Hansens bok Migrationsmyten (Leopard förlag). Det finns mycket att säga om detta, men låt mig börja med ett litet, illustrativt nedslag:

Wirtén skriver:

Peo Hansen är knappast först med sina slutsatser. 2013 kom OECD med en stor rapport som visade att invandringen var positiv för ländernas offentliga finanser. Olika forskare presenterade vid samma tid liknande resultat. Av någon anledning nämner han inte detta, trots att de fick genomslag i svensk politisk debatt fram till senhösten 2015 då allt förändrades.

Rapporten som åsyftas är International Migration Outlook 2013. Den är en tvärsnittsjämförelse för åren 2007-2009, vilket gör att invandring ter sig mer gynnsamt eftersom migranter ofta är i arbetsför ålder. Studier som anlägger ett livscykelperspektiv (exempelvis Storesletten 2003 samt Flood & Ruist 2015) och således beaktar framtida kostnader när invandrarna blir äldre, hamnar samstämmigt på en liten negativ effekt för den offentliga ekonomin.

Desto viktigare är dock följande: Inte ens ur ett tvärsnittsperspektiv är det korrekt att hävda att OECD-rapporten visar att invandring lönar sig. Detta är nämligen fallet endast i ett scenario där vissa offentliga utgifter räknas bort. Övriga scenarier i OECD-rapporten visade – precis som studierna med livscykelperspektiv – på ett litet minus.

Källor:

Storesletten, K. (2003). Fiscal Implications of Immigration-A Net Present Value Calculation. Scandinavian Journal of Economics, 105(3), 487–506. https://doi.org/10.1111/1467-9442.t01-2-00009

Flood, L., & Ruist, J. (2015). Migration, en åldrande befolkning och offentliga finanser. SOU 2015:95.