Berghs betraktelser

I dag presenterades min och Gissur Erlingssons SNS-rapport om kommunala bolag. Rapporten bygger huvudsakligen på tre publicerade vetenskapliga artiklar om olika aspekter av kommunala bolag, och rapporten i sin tur kan sammanmfattas i tre punkter:

Gissur och jag har idag också en debattartikel i Svenska Dagbladet. I denna efterlyser vi en utredning som tar ett samlat grepp kring bland annat följande frågor:

Även Dagens Samhälle skriver om vår rapport.

Läsare av denna blogg torde känna igen det mesta från Det stora inlägget om kommunala bolag som skrevs i januari 2021 (Då var en av artiklarna fortfarande pågående arbete, men resultaten stod sig i den nu publicerade versionen).

Under det (välbesökta!) seminariet på SNS gjorde jag en prognos: Ökningen av antalet bolag i Sverige kommer att stanna av, men det finns få krafter som verkar i riktning mot att antalet ska falla.

I Timbro-tidskriften Smedjan skriver Odd Eiken under rubriken "Friskolereformen - så tänkte vi". Eiken var statssekreterare på utbildningsdepartementet 1991-1994, och det är en utmärkt idé att låta någon som Eiken reflektera över målen med en reform när den infördes och utfallet när den varit på plats ett bra tag.

Om skolpengens storlek skriver exempelvis Eiken så här:

Valet föll istället på en rörlig elevpeng definierad utifrån kommunens egna kostnader för motsvarande elev. Utredningen som fick uppdraget kom fram till att 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev var en nivå som skulle ta hänsyn till kommunens skyldighet att hålla "överkapacitet" och samtidigt medge att elevavgifterna i friskolorna blev överkomliga för de flesta. Vid den här tiden var inte ambitionen att avskaffa alla elevavgifter i friskolor, utan bara att göra dem överkomliga. Efter förhandlingar inom regeringen höjdes skolpengens nivå till 85 procent för att sedan av nästa socialdemokratiska regering höjas till 100 procent i kombination med ett strikt förbud mot elevavgifter av något slag.

Tanken att skolpengens storlek tydligt bör understiga 100% för att kommunen behöver hålla viss överkapacitet är alltså inte något nytt påfund i syfte att sätta dit friskolorna, vilket det stundom kan låta som i dagens debatt.

Tyvärr utvecklar Eiken inte frågan om varför det var viktigt att hålla nere elevavgifterna. Kanske beror det på att det är uppenbart: Det rådde stor enighet om att undvika en situation där friskolor selekterade elever på basis av föräldrarnas betalningsförmåga. Inte minst bland borgerliga var det ett vanligt argument för friskolereformen att valfriheten skulle komma alla till del.

Annorlunda uttryckt: Det är synd att Eiken inte skriver rakt ut att det vid reformens skapande ansågs viktigt att undvika att friskolorna idkade gräddskumning. Då hade det nämligen blivit tydligt att reformen i detta avseende inte fungerar som avsett.

Om detta hade framgått explicit av Eikens artikel hade vi dessutom kunnat dra en viktig lärdom genom att ställa frågan: Hur kommer det sig att en reform som designades i syfte att undvika gräddskumning ändå i praktiken tillåter just detta?

Jag lutar åt följande svar: Reformens konstruktion stängde möjligheten för friskolor att gräddskumma via prismekanismen (genom att starkt begränsa friskolors möjlighet att ta ut elevavgifter). Men när prismekanismen sätts ur spel kan selektion ske genom köer och kontakter, och detta har reformen i praktiken tillåtit.

Det faktum att selektion kan ske med köer när prismekanismen satts ur spel är för övrigt välkänt i Sverige genom utvecklingen på bostadsmarknaden efter hyresregleringens införande 1942. Men jag har inte hittat något som tyder på att denna möjlighet förutsågs och diskuterades på 1990-talet.

Relaterat:

Förra veckan hade jag en DN-kolumn om migration, arbetsmarknad och papperslösa. Ett utdrag:

Oavsett om papperslösas rätt till sjukvård och skolgång för barnen betraktas som ett utslag av orimlig naivitet eller ett minimum av medmänsklighet, är det inget som ger en inkomst som går att leva på. Många papperslösa vill därför arbeta för att försörja sig, och deras utsatta situation gör dem beredda att acceptera löner och villkor som få svenska medborgare ens skulle överväga.

Många svenskar har dock etiska invändningar antingen mot att använda illegal arbetskraft eller mot att använda personer i utsatt ställning som billig arbetskraft. Men eftersom de papperslösa finns här och behöver försörja sig, har det uppstått en marknad för mellanhänder med rymligare samvete. Mot ett påslag på priset tar de på sig hela eller delar av den moraliska klandervärdheten och gör det möjligt för den övre medelklassen att köpa städtjänster i (tillräckligt) god tro. Minns hur Andersson försvarade sig med att hon upprepade gånger hade frågat städföretaget om kollektivavtal fanns – och fått jakande svar.

Utgångspunkten för texten är Magdalena Anderssons knixiga situation då en efterlyst svartjobbare städade hennes hem. Ett syfte med DN-texten är att undersöka hur dylika situationer uppstår. Tesen jag lutar åt är alltså följande argumentation:

En fundering är om gigekonomin kanske kan förstås som en typ av konkurrens på marknaden för moraliska mellanhänder: Mellanhänderna tar en mindre andel, men kunden kommer också närmare den som faktiskt utför arbetet, vilket gör att maktasymmetrier blir mer påtagliga. Fenomenet är (skulle jag gissa) mer etiskt accepterat än att anlita svarta städare, men mindre accepterat än "köra och hämta sin pizza själv", som det brukar heta när den medelklassens foodora-lathet kritiseras.

Tolkningen styrks av att de flesta gigtjänster numera erbjuder möjlighet att ge dricks åt giggaren (vilket någon dock kanske skulle hävda stärker maktasymmetrin ytterligare).