I sydsvenskan skriver Pernilla Elmquist om debatten kring matbilar i Malmö. Följande framkommer:
  • Tillstånd förutsätter en matbil för minst en halv miljon
  • restaurangkök krävs (10 000)
  • Tillstånd kostar 48 000
  • Maten som säljs ska vara företrädesvis ekologisk och närodlad
  • Försäljning får pågå i tre timmar på platser godkända av gatukontoret.
  • I kommunens regelverk som skickats ut till matbilsinnehavarna påpekas att de inte bör "ha pornografiska bilder på våra truckar" eller "saker som sticker ut och kan skada folk"
Medan svenskar glatt köper spännande mat från ombyggda husvagnar när de är utomlands, tycks det alltså dröja innan vi får ett liknande utbud på hemmaplan. Varför gör Malmös beslutsfattare på detta vis?

Det mest sannolika svaret är oförstånd i kombination med missriktad välvilja. Hur skulle det se ut om folk fick ställa upp matbilar hur som helst och när som helst? Hur garanteras kvaliteten om kommunen inte kräver ett godkänt restaurangkök? Och varför inte passa på att för en gångs skull vara konkret i vad det innebär att uppmuntra närodlat?

Alla dessa detaljregleringar kokar ner till en misstro mot människor och marknader. Trots att svenskarna kännetecknas av en internationellt sett ovanligt hög tillit till politik och offentligt beslutsfattande, tycks åtminstone de styrande Malmöpolitikerna sakna motsvarande tillit till medborgarna. Om beslutsfattarna hade vågat lita på näringsidkarnas omdöme, i kombination med fri konkurrens, hade de inte behövt låtsas vara allvetande rörande vad som ska säljas, när och hur.

En högst trolig konsekvens av de höga avgifterna i kombination med kraven på närodlat och ekologiskt är att antalet arbetstillfällen i denna sektor blir färre än de skulle kunnat bli, och att de jobb som ändå skapas tillfaller de etablerade och resursstarka som sannolikt redan jobbar i restaurangbranschen. Med en mer tillåtande hållning hade matvagnar kunnat innebära en möjlighet till egen försörjning för den som saknar arbetslivserfarenhet eller perfekta språkunskaper. Kunskap om utländsk mat skulle rentav kunna vara en konkurrensfördel.

Debatten om matvagnar är en nyttig symboldebatt. Självklart kan matvagnar inte mer än marginellt påverka arbetslösheten bland utlandsfödda och ungdomar i Malmö. Men det är förmodigen inte bara när det gäller matvagnar som Malmös beslutsfattare är ovilliga att låta fri konkurrens forma staden.
Uppdatering:
Thomas påpekade för mig att Malmö har en sedan länge inarbetad hållning i dylika frågor: Den här artikeln från 2005 är sanslös:
Först röjde gatukontoret bort alla matvagnar från gågatan, Gustav Adolfs torg och alla parker i Malmö.
Sedan har kommunen skärpt sina krav, och i många fall höjt avgifterna.
Och nu är falafelvagnen utrotningshotad, eftersom gatukontoret har infört ett totalstopp för nya matvagnar.
Uppdatering 2:
En omsvängning mot en liberalare linje:
Under en försöksperiod på ett år halveras avgiften för tillstånd till matbilar. Kravlistan har krympts rejält. [...] Enligt gatukontoret har 38 matentreprenörer anmält intresse för att rulla ut och servera.
Uppdatering 3: I Stockholm går trenden åt andra hållet. Avgiften höjs från 12 000 kronor per år till 30 000 kronor per år, och den styrande majoriteten vill inte lita på marknaden rörande antal och öppettider.