Nedan visas den reala utvecklingen av disponibla inkomster per konsumtionsenhet 1995-2013 (data från SCB) omgjorda till ett index där 100 motsvarar decil 5 år 1995. Det är ingen nyhet att trenden är positiv för alla decilgrupper, och att de översta 10 procenten har dragit ifrån (vilket till stor del beror på kapitalinkomster).

Diagrammet visar att decil 1 och decil 10 har en sak gemensamt, som skiljer dessa från den breda medelklassen: De decilerna påverkas märkbart negativt när ekonomin går dåligt. Lågkonjunkturen 1998, IT-bubblan och den globala finanskrisen ger hack i dessa kurvor. För decil 2 till 7 stiger däremot den genomsnittliga disponibla inkomsten faktiskt även under dessa lågkonjunkturer.

Vad beror detta på? Delvis är det en matematisk nödvändighet att kurvorna för översta och lägsta decilen reagerar annorlunda på konjunkturen. När vi ser en bild av detta slag är det lätt att (helt korrekt) tänka på decilerna som grupper av personer, men glömma bort att gruppsammansättningen varierar från år till år.

Antag exempelvis att alla i befolkningen sitter på en kapitalvinst av något slag, men realiserar den vid olika tillfällen. Det år då tillgången säljs, hamnar personen i den översta decilen. Om många säljer samma år, får vi de toppar som syns i figuren (år 2000 är ett uppenbart exempel).

Om det finns en given mängd aktieägare som tjänar mer och mer på sina aktier skulle d10-kurvan stiga brant - ungefär som den gör. Men om allt fler i befolkningen äger aktier som de tjänar pengar på skulle den också se ut ungefär som den gör.

En motsvarande förklaring gäller decil 1. En viktig förklaring till att den kurvan hackar neråt vid lågkonjunkturerna är att gruppens sammansättning förändras när färre får jobb och fler får sparken.

Det svåra med att tolka en bild som den ovan, är således att divergensen till viss del är en matematisk nödvändighet som kan vara normativt oproblematisk (i betydelsen att den skulle kunna se likadan ut i jämlikt samhälle där det enda som skiljer människor åt är när de blir arbetslösa och när de säljer sin bostad). Dels är utseendet en konsekvens av normativt problematiska skillnader som att vissa löper större risk att bli av med jobbet, andra saknar helt jobb alls, några har aldrig ägt en bostad som kan säljas - osv.

Med statistik som följer decilgrupper snarare än människor över tiden, är det med andra ord svårt att veta hur nöjd eller missnöjd man ska vara med den utveckling figuren visar.