En poäng jag försökte göra under gårdagens paneldebatt om arbete, är att ökad fritid har en alternativkostnad i form av minskat arbetsproducerat materiellt välstånd, och att ökat materiellt välstånd historiskt har använts till saker som de flesta sannolikt skulle finna relativt vettiga, såsom utbildning, sjuk- och hälsovård.

Vid ett tillfälle i debatten ifrågasatte Roland Paulsen detta, och fick applåder som dolde hans tillägg att det i varje fall inte varit så de senaste decennierna. Jag gissar att han då syftade på den skattefinansierade andelen som legat ungefär still (men det förhindrar naturligtvis inte att privata medel kan fortsätta att öka).

Hursomhelst, den bästa studie jag sett över hur ökad produktivitet fördelas är (fortfarande) ekonomhistorikern Fogels Catching up with the Economy.
Här finns ett antal intressanta tabeller som visar hur tids- och inkomstanvändning i USA har förändrats mellan 1875 och 1995. (Det vore intressant med en liknande studie för Sverige, men USA är sannolikt någorlunda representativt för trenderna i västvärlden).
1. När vi blir rikare lägger vi inte bara mer pengar, utan också en ökad andel av våra pengar, på utbildning och sjukvård.

Mat, kläder och boende tarvar numera en betydligt mindre andel av våra inkomster, vilket frigör resurser för sådant som bevisligen värderas högre.

Vi arbetar mindre och är lediga mer.