Berghs betraktelser

Någon i LD:s redaktion har totat ihop en ingress som mycket kärnfullt sammanfattar mitt budskap:

I jakt på en rättvis snarare än fri konkurrens har EU skapat ett klimat där de stora teknikföretagen väljer att offra användbarheten på riskminimeringens altare i rädsla för miljardböter.

Den typen av budskap är svåra att illustrera, och just därför är det kul att testa:

Läs hela texten här.

Detta är intressant: Företagens marginaler i USA har ökat över tiden:

We document the evolution of market power based on firm-level data for the U.S. economy since 1955. We measure both markups and profitability. In 1980, aggregate markups start to rise from 21% above marginal cost to 61% now. The increase is driven mainly by the upper tail of the markup distribution: the upper percentiles have increased sharply. Quite strikingly, the median is unchanged.

Har hittills bara läst abstract, men en spontan fundering är: Hur mycket av detta är en Apple-effekt?

Källa: De Loecker, Jan, Jan Eeckhout, and Gabriel Unger. 2020. "The Rise of Market Power and the Macroeconomic Implications*." The Quarterly Journal of Economics 135(2): 561–644. https://doi.org/10.1093/qje/qjz041.

Många DN pratat med anser att konsulterna är för unga och oerfarna, och saknar erfarenhet av sjukvård. En sjuksköterska på Karolinska, berättar för DN att en manlig konsult tagits in för att underlätta den tematiska omorganisationen som nu pågår, som marknadsförts av just BCG.

– Han var ung och betedde sig som en prao-elev. Det kändes som om han aldrig hade varit inne på ett sjukhus tidigare, och när han fick ta på sig gröna arbetskläder för att studera vårt arbetssätt på avdelningen sprang han runt och tittade sig i spegeln "Kolla, jag ser ut som en alien!".

Sjuksköterskan har nyligen sagt upp sig och lämnat sjukhuset på grund av missnöje med arbetsvillkor, omorganisationen och ledningen.

Nyhetsrapporteringen kring myndigheters konsultanvändande väcker nämligen en obehaglig misstanke: Är uppdrag från offentlig sektor ett lätt sätt att öka intäkterna på skattebetalarnas bekostnad?

När konsulter säljer tjänster till det privata näringslivet, vet de att betalningen ytterst kommer från företagets intäkter. Onödigt dyra och ineffektiva konsulttjänster drar ned företagets lönsamhet.

Den offentliga sektorn betalar däremot med skattemedel. Konkursrisken är i praktiken noll.

Dessutom hanterar den offentliga sektorn miljardbelopp årligen, vilket gör att även betydande konsultarvoden ter sig jämförelsevis små.

Efter att ha läst denna krönika av Fredrik Segerfeldt lyssnade jag på radioinslaget i fråga, "Bankernas avgifter irriterar konsumenter". Det introduceras med denna text:

Hos storbankerna får vi ingen ränta på sparkapitalet. Ändå måste vi betala för bastjänster som kort, överföringar och inväxling av kontanter, trots att bankerna gör miljardvinster. Detta är något som irriterar många konsumenter. Christer Trägårdh från Swedbank medverkar.

Inslaget är långt, men bygger genomgående på det ett enkelt budskap: Eftersom bankerna går med stora vinster borde de kunna vara lite hyggliga och sänka avgifterna. Det är jättedyrt att gå till banken och betala en räkning i kassan.

Jan Bertoft från Sveriges konsumenter menar att konsumenterna har förståelse för att bankerna måste täcka sina kostnader, men efterlyser en "rimlighet och logik i det här [bankernas avgifter]". Han tycker det är "uppseendeväckande" att bankerna med sina avgifter vill styra kunderna bort från kassaärenden till Internetbank och mobiltjänster.

Åhå.

Själv tycker jag att det är uppseendeväckande att en Generalsekreterare för Sveriges konsumenter av någon anledning låtsas att han inte förstår att bankerna vill maximera sin vinst och att detta förklarar avgiftssättningen.

Det konstiga är naturligtvis inte att bankerna vill tjäna pengar, utan att de kan tjäna så mycket pengar samtidigt som deras kunder tycks vara synnerligen missnöjda. Kombinationen av stora vinster och missnöjda kunder är en varningssignal som ofta förklaras av bristande konkurrens. Det perspektivet lyser med sin frånvaro i inslaget, och det var detta Segerfeldt påpekade i sin krönika.

Det finns dock ännu en uppseendeväckande aspekt av den här historien, nämligen att Plånboken inte ens efteråt tycks förstå kritiken. Så här såg det ut på twitter:

Såvitt jag förstår, tror de att Segerfeldt är arg för att bankerna fick kritik, och försvarar sig med att Swedbank fick komma till tals i hela 7 minuter. Men problemet i inslaget är inte att bankerna kritiseras, utan att kritiken är på tok för ytlig. Det är bristande konkurrens, inte bristande välvilja hos bankerna, som är grundproblemet.

Nu har rapporten "Varför tjänar vi inte (mer) på invandringen?" presenterats även i Malmö. Budskapet är i flera avseenden lätt att knyta till Malmö. I grunden är mitt budskap att en ekonomi måste tillåtas att växa fram underifrån, som ett resultat av enskilda aktörers vilja att försörja sig på det de tror att de kan tillföra. Många politiker och tjänstemän har istället ett top-down perspektiv, som skapar onödiga hinder.

Ett exempel är denna artikel i Sydsvenskan om foodtrucks som i värsta fall är illustrativ för hur gatukontoret i Malmö ser på sin uppgift:

Det är ett intressant argument Jan-Olof för fram. Varför skulle man inte kunna sälja kaffe utanför Espresso House? Argumentet tycks vara att Espresso House inte skulle gå runt om så vore fallet. Om det är korrekt (vilket kan diskuteras) beror det ju på att kunderna väljer bort Espresso House till förmån för ambulerande kaffeförsäljare. Varför bör det då vara gatukontorets uppgift att hämma en konkurrens som leder till att kundernas preferenser tillfredsställs?

Mer troligt är att ambulerande kaffeförsäljare är tämligen långt ifrån ett perfekt substitut till kaffe på Espresso House, Waynes Coffee och liknande kedjor, och att olika konsumenter vid olika tillfällen kan efterfråga båda typer av kaffe.

Det fiffiga med konkurrens är att vi inte behöver veta vad som är korrekt: Det kommer att visa sig när människor provar sig fram. Om många efterfrågar ambulerande kaffe, kommer det att märkas och fler kaffeförsäljare kommer att dyka upp. Går det dåligt, lär de se sig om efter något annat sätt att försörja sig.

Huruvida existerande kaffekedjor låter icke-kunder nyttja deras toaletter är naturligtvis upp till dem. När man betalar 40 kronor för en kaffe, är det ju till stora delar värmen, fåtöljen och toaletten man betalar för. Således är kanske detta vad Jan-Olof borde ha svarat:

Vi ska ha så många foodtrucks som det finns kundunderlag för. Jag har ingen aning om hur många det är, men om det visar sig vara många, kanske vi från kommunens sida får öka antalet offentliga toaletter.

Presentationen i sin helhet: