Berghs betraktelser

Redan idag har jag en ny kolumn i DN. Den bygger på en artikel jag och statsvetaren Gissur Erlingsson skrev för ganska exakt 10 år sedan, i Scandinavian Political Studies.

In 1980, Sweden was a highly regulated economy with several state monopolies and low levels of economic freedom. Less than twenty years later, liberal reforms turned Sweden into one of the world's most open economies with a remarkable increase in economic freedom. [to explain this, we point to] three complementary factors: policy making in Sweden has always been influenced by, and intimately connected to, social science; government commissions have functioned as ‘early warning systems’, pointing out future challenges and creating a common way to perceive problems; and, as a consequence, political consensus has evolved as a feature of Swedish style of policy making. The approach to policy making has been rationalistic, technocratic and pragmatic. The article concludes that the Swedish style of policy making not only explains the period of welfare state expansion – it is also applicable to the intense reform period of the 1980s and 1990s.

Passande nog har just Gissur sammanfattat mycket av kritiken mot utredningsväsendets förflackning i en artikel i Dagens Samhälle.

Ur hans artikel:

Ett fågelperspektiv på de snart 20 senaste årens granskning och debatt om kommittéväsendet lämnar en otillfredsställande känsla. Accepteras utgångspunkten att hög kvalitet på statliga utredningar är en förutsättning för genomtänkta och väl kalibrerade beslut, gäller följande: om det finns brister i beslutsunderlaget får det negativa återverkningar för lagstiftning, resurshushållning och demokrati.

Mot denna bakgrund har Olof Ruins snart 20 år gamla ord en air av aktualitet. Han efterlyser en återupprättelse av utredningsväsendet i syfte "att lugna ner det uppskruvade tonläget och den påtagliga ryckigheten i dagens svenska politik". För rikets gagn, tycks flera debattörer alltså vilja skruva ner konfliktnivån och väcka gamla tiders samförståndsanda. Exempelvis förespråkar statsvetaren Sverker Gustavsson ett återupprättande av principen om parlamentariska utredningar, att ge dem företräde på ensamutredningarnas bekostnad.

---

1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.

Dagens DN-kolumn handlar om överdrifter, ett ämne jag sparat till under ett bra tag, och som fick en bra krok i debatten kring LOs valfilm.

LO har försvarats av Åsa Linderborg, som skriver:

Detta är faktiskt inte en korrekt beskrivning av filmen, då det inte sägs något i filmen om sänkta ingångslöner för nyanlända. Istället argumenterar folk i filmen mot lönesänkningar generellt. Linderborg tycks hursomhelst vara medveten om att LO överdriver, men för detta får LO inte någon kritik. Det får däremot Faktiskt.se som försökt faktagranska LO, enligt Linderborg utan att utan att fatta hur löjliga de gör sig.

Nästa exempel är från Carolin Dahlman som i höstas meddelade att hon varit med i Nyhetsmorgon, och (helt korrekt om man ser klippet) sammanfattade sitt budskap så här:

Lika lite som moderaterna känner igen sig i LOs valfilm gissar jag att arbetarrörelsen och välfärdsstatens vänner känner igen sig i Dahlmans beskrivning, som innehåller flera överdrivna påståenden. Särskilt underligt är påståendet att pengarna är slut när det är dags att gå i pension, Sverige har ju en historia av att betala ut bidrag även när detta skapar underskott i de offentliga finanserna. Med risk för att verka löjlig vill jag påpeka att beskrivningen av välfärdsstaten inte heller är korrekt. Merparten av pengarna som går genom det offentliga används till förmåner som kommer medborgarna till del. Detta sagt sympatiserar jag med (vad jag uppfattar som) Dahlmans tanke att det vore bra om folk hade en större buffert av eget sparande.

Arpis artiklar om genusvetenskapen som överkyrka är redan väl omdiskuterade: Här är första artikeln, och här är en bra kommentar från åtta (!) forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Lund. (Det finns åtminstone ytterligare en Lundakommentar, från Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten och Jakob Gustavsson, studierektor Statsvetenskapliga institutionen)

En liten detalj jag noterade var att Arpi hänvisar till en artikel av Charlotta Stern som visar att internationellt publicerad genusforskning sällan tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Sterns artikel är välskriven och intressant, men exemplet stärker inte självklart Arpis tes om genusvetenskapen som överkyrka vid svenka lärosäten, ty Stern är docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. (Den som är nyfiken på ämnet kan även finna Jesper Ahlins diskussion av genusvetenskapen intressant)

Om Greenpeace, kärnkraft, GMO och DDT finns mängder av debatt och diskussion på nätet. Denna artikel om Greenpeace motstånd mot GMO är läsvärd, liksom denna om DDT med mera. Ett annat intressant exempel på Greenpeace överdrifter är turerna kring oljeplattformen Brent Spar (från wikipedia):

The overestimation of the contents of the Brent Spar damaged the credibility of Greenpeace in their wider campaigns. They were criticised in an editorial column in the scientific journal Nature for their lack of interest in facts[12]. Greenpeace moved to distance itself from its "5500 tonnes" claim, after the Brent Spar argument was won, and because of this has been accused of indulging in historical revisionism

Just studien om power posing byggde på ett experiment med totalt 47 personer, varav 42 fick vara med i studien. Det är inget stort underlag. Forskare som hittar en anmärkningsvärd effekt i en sådan situation borde naturligtvis ställa sig frågan "Kan detta verkligen stämma?", sedan raskt göra ytterligare studier. I praktiken konkurrerar den frågan med en annan: "Var kan detta oväntade resultat publiceras?"

En annan delvis problematisk trend är att lärosätena skaffar sig kommunikatörer och pressansvariga som ska marknadsföra det egna lärosätet och dess forskare. Om universiteten tidigare var en kunskapsbank dit journalister, beslutsfattare och intresserad allmänhet kunde vända sig vid behov, har de nu i större utsträckning blivit aktörer som strävar efter att nå ut och få genomslag. Det är tveksamt om forskningen vinner på denna förändring.

Psychology’s bad press is in part a consequence of its open culture, which manifests in various ways. To start with, psychology is institutionally open. Sure, there are some bad actors who refuse to share their data or who try to suppress dissent. Overall, though, psychology offers many channels of communication, even including the involvement of outsiders such as myself. One can compare to economics, which is notoriously resistant to ideas coming from other fields.

Under vintern ska enligt planerna resultat från ytterligare en replikationsstudie publiceras. Nu är det 21 samhällsvetenskapliga studier som publicerades i Nature och Science mellan 2010 och 2015 som har granskats. Bakom arbetet finns 23 forskare, bland annat kollegerna från Handelshögskolan i Stockholm.

Nästa projekt handlar om att undersöka reproducerbarheten i artiklar publicerade i den amerikanska tidskriften PNAS, The Proceedings of the National Academy of Sciences.

– Vi väljer topptidskrifter eftersom de har så stor påverkan inom sina ämnen och ibland även på politiken, säger Anna Dreber Almenberg.

samt

Det är lätt att klaga på svåra val, som det mellan 900 pensionsfonder. Men om inte individen själv väljer är det någon annan som gör det. Vem ska det vara? Och hur förhindrar man att den makten missbrukas?

I Sverige finns 1979 tätorter att bo i, 37 politiska partier är registrerade för val till riksdagen, ytterligare ett hundratal på kommunal nivå, och senast kandiderade totalt 5 894 kandidater till riksdagen. Inte heller i mer triviala frågor som att välja från långa vinlistor är svenskarna ovana vid valfrihet: Det ordinarie sortimentet på Systembolaget består av cirka 2 400 drycker. Kanske avskräcker denna valfrihet vissa från att konsumera alkohol, men den effekten är nog liten.

Det speciella med premiepensionen är således inte att det finns många alternativ att välja bland. Däremot utmärker sig premiepensionen såtillvida att det finns en statlig myndighet som har makt att välja åt alla som inte själva väljer: Sjunde AP-fonden och dess så kallade soffliggarfond.