Håkan Lindgren skriver på Svd-kultur om faktaresistens. Han har varit på symposium om "Knowledge resistance and how to cure it", men blev besviken:
Jag var närvarande under två av symposiets tre dagar. Jag hörde många insiktsfulla beskrivningar av faktaresistensens problematik, men inte mycket sades om hur resistensen skulle kunna botas.
Förhoppningsvis kommer Lindgren (och andra) att finna min kommande bok "Två filter" intressant - den innehåller nämligen bland annat en sammanfattning av forskning om hur faktaresistens kan botas (även om jag inte använder just dessa termer i någon större utsträckning).
På symposiet fick deltagarna se den välkända videon där många inte ser gorillan som går genom rummet. Lindgren skriver:
Efter videon började jag se mig omkring i salen och tyckte mig urskilja två egna gorillor. Den första gorillan är det sönderrivna samhällskontraktet. Ska man förstå varför faktaresistens och falska nyheter växer kan man inte se dem som isolerade företeelser. Förtroendet för medmänniskor, massmedier och etablissemang minskar – och i förlängningen förtroendet för alla etablerade kunskaper. Det är i det läget människor börjar söka sig till alternativa nyhetskällor och alternativa fakta, och lätt hamnar i en soppa av konspirationsteorier och falska nyheter.
Påståendet "Förtroendet för medmänniskor, massmedier och etablissemang minskar" är inte någon bra sammanfattning av läget, det mesta är ungefär eller påfallande konstant över tid (se detta inlägg).
Kort därefter introduceras gorilla nr 2:
Den andra gorillan är att den antielitistiska ilska som ligger bakom faktaresistensen gör ett märkligt undantag för den ekonomiska eliten. Antielitismen är fullständigt tyst när det gäller banker och storföretag, trots att de påverkar folks vardagsliv mer än vad som sägs i ett seminarierum på Södertörn.
Här förutsätts att en antielitistisk ilska ligger bakom faktaresistensen, men forskningen om konfirmationsbias, groupthink och ovilja att ta till sig argument har visat att dessa är genomgående mänskliga egenskaper, som i högsta grad finns också hos den högutbildade eliten.
Lindgrens avslutning instämmer jag dock helt i: det finns en hel del som tyder på att fakta vinner i längden:
Trots det dystra läget visar det sig att fakta fungerar om man bara är beredd att ge dem en chans. Antropologen Eugenie Scott berättade om flera hårdföra amerikanska klimatskeptiker – Bob Inglis, Michael Shermer och Richard Cizik – som har ändrat uppfattning. Deras egen förklaring till omsvängningen var att evidens vinner i längden. På samma sätt har flera evolutionsförnekare kommit till en punkt där de inte kan försvara kreationismen för sig själva: den är helt enkelt inte intellektuellt hederlig. Mer om detta kan man läsa i antologin "How I changed my mind about evolution" (Intervarsity Press, 2016).
Möjligen lärde man sig ändå en smula om hur faktaresistens motverkas på symposiet?
