Berghs betraktelser

Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet

I sin bok Cold Intimacies. The Making of Emotional Capitalism hävdar Illouz att lidande har blivit en typ av emotionellt kapital. Man kan tro, skriver Illouz, att kapitalismen gör oss känslomässigt avtrubbade. Tvärtom, den gör oss till känsloknarkare och precis som vi vill köpa lycka för oss själva, vill vi köpa andras plågor. [...]

Medlidande är också konsumtion och kräver sina offer. Det premierar dem som kan konsten att slå mynt av sina historier och förbigår den försynte, det leder oss till ett välgörenhetssamhälle där ett inlägg på sociala medier med sjukt barn kan samla ihop miljoner medan sjukvården går på knä.

Artikeln innehåller också ett exempel (som jag inte verifierat) på kobra-effekten i ett värre sammanhang

[...] dokumentären om de rumänska barnhemmen 1998 ledde till en efterfrågan på rumänska barn att hjälpa, vilket i sin tur skapade en maffia som kidnappade barn för att sälja dem till adoption i väst.

Källan som anges till detta: http://www.roeliepost.com/

Liberalernas partiledare Johan Pehrsson har varit på arbetsplatsturné och testat att baka pizza på en pizzeria. Det är lätt att förstå varför: Bra bilder, bra oneliners för de egna leden - som denna:

"Det är ett fantastiskt exempel på när arbete och eget ansvar gör att integrationen fungerar riktigt bra"

Somar Al Naher i Aftonbladet är inte imponerad. Hon hatar pizzasamhället.

Ur Al Nahers text

Min far arbetade på en pizzeria. [...] I Sverige gällde det att snabbt försörja familjen så han gick en kockutbildning. När ingen restaurang ville anställa honom började han arbeta på, och så småningom driva, en pizzeria. [...] hans kropp har tagit stryk, de repetitiva handrörelserna som trycker ner och snurrar degen nöter på handlederna. Nu väntar han på operation. Och mjölet, detta förrädiska ämne, förstör lungorna. Efter tio år tvingades far baka sin sista pizza efter att en läkare konstaterat att han utvecklat mjöldammlunga, "bageriastma" som det också kallas.

Kan vurmandet för eget ansvar och arbete som väg till integration kombineras med oro arbetsvillkor av den typ som riskerar leda till mjöldammlunga? Självklart. I själva verket ter det sig helt orimligt att Johan Pehrssons liberaler inte skulle bry sig om arbetsskador av den typ som Al Nahers pappa drabbades av. Ungefär lika orimligt är det att tolka Al Naher som att hon inte vill ha några pizzerior alls i Sverige.

Att den som är ny på arbetsmarknaden under några år försörjer sig som pizzabagare behöver inte vara problematiskt - tvärtom. Oavsett om det gäller svenskfödda ungdomar eller nyanlända invandrare fyller den här typen av jobb en viktig funktion: Man kan jobba där utan att kunna svenska, utan någon särskild utbildning, under perioder då man funderar på vad man vill göra i livet och när prio ett är att få en egen inkomst.

Men om en stel arbetsmarknad, dåliga utbildningsmöjligheter och bristande social mobilitet leder till att en liten del av befolkningen arbetar hela sitt vuxna liv i yrken med hälsofarliga arbetsvillkor, har vi problem.

Jag inbillar mig att både Johan Pehrsson och Somar Al Naher håller med.

Det är bl a av detta skäl som jag tjatar om att fattigdom, inkomstspridning och liknande måste undersökas dynamiskt eller longitudiellt, senast i Svd:s adventskalender.

Det är långvarig fattigdom, långvarig arbetslöshet, långvarigt påfrestande arbetsvillkor som är det stora problemet.

1. När även M och L (dåvarande fp) ville ha övergångsregler för att förhindra social turism i samband med EU-utvidgningen 2004.
2. När Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal 2014 ber svenskarna om att "öppna era hjärtan"
3. När Ulf Kristersson i sitt Visbytal 2022 väljer att hylla Sverigedemokraterna för deras motstånd mot invandringen

I söndags hade jag äran att inleda Svd Under streckets serie om 2023 års centrala frågor:

Det ska erkännas att vad jag förutspår kanske snarare är vad jag önskar mig - och försöker skapa med min text: En bredare debatt om stabiliseringspolitikens möjligheter och förutsättningar. Jag försöker i texten visa att många av de problem som det nu anses okontroversiellt att påpeka att Keynesianismen led av skapar problem även efter att vi flyttat huvudansvaret för stabiliseringspolitiken till penningpolitik utformad av centralbankernas experter.

Min slutkläm:

Lärdomen hittills är alltså att stabiliseringspolitik är synnerligen svårhanterlig och när den misslyckas gör den ofta mer skada än nytta. Kanske kommer vi i framtiden att lägga mindre kraft på kampen mot konjunktursvängningarna och i stället fokusera på sådant som gör det lättare för oss som samhälle att hantera svängningarna mellan goda och dåliga tider.

Som så ofta när jag skriver lite längre texter är en betydande del av behållningen allt jag själv lär mig under research-fasen. Den som fann texten eller ämnet intressant lär uppskatta följande två källor:

Landmann, Oliver. "Stabilization Policy: A Turbulent Journey through Time". Working Paper. Discussion Paper Series, 2022. Länk.

Hazlitt, Henry. The critics of Keynesian economics. Ludwig von Mises Institute, 1960. Länk

Landmanns text är kortfattad men täcker likväl väldigt mycket och är synnerligen läsvärd Möjligen tycker jag att den är aningen för Keynes-vänlig, men det balanseras med råge av den andra källan: Henry Hazlitt var ju den som konstaterade att Keynes General theory innehöll många sanningar och originella tankar, men sedan fällde det klassiska dräpande omdömet:

What is original in the book is not true; and what is true is not original

På temat stabiliseringspolitik kan också meddelas att mitt blogginlägg "Dags att omvärdera riksbankens roll och ställning?" i något utvidgad och omarbetad form är på väg ut som foruminlägg i Ekonomisk Debatt.

https://bergh.postach.io/post/dags-att-omvardera-riksbankens-roll-och-stallning

Ganska ofta hörs påståendet att om rika länder minskar sina co2-utsläpp beror det bara på att utsläppen har "outsourcats", dvs att dessa länder konsumerar sådant som producerats i andra länder - och orsakar utsläpp där istället. Så här skrev exempelvis Alf Hornborg nyligen på DN-debatt:

När rika länder vill bli mera "hållbara" genom att överge fossila bränslen handlar det i själva verket ofta om att förskjuta koldioxidutsläpp och annan miljöbelastning till andra länder.

Det är uppenbart att det ligger något i detta påstående, men hur mycket? Förvånansvärt lite faktiskt. I Sverige där el länge producerats genom kärnkraft och vattenkraft är det som väntat stor skillnad mellan konsumtionsbaserade utsläpp och produktionsbaserade - men trenden har länge varit fallande för båda:

I USA är skillnaden mindre - men trenden är även där snarlik för båda måtten:

I Kina - som nämns av Hornborg - ser utvecklingen ut som nedan:

Utsläppen ökar i Kina, men inte främst för att andra länder flyttat dit "sin" produktion. Kinas utsläpp ökar primärt för att Kineser blir rikare och konsumerar mer.

Diagram från Our World in Data, underliggande data är från ICOS.