Faktisk och demografiskt förväntad arbetslöshet i svenska kommuner

Arbetsförmedlingen har gett ut en intressant rapport om svenska kommuners arbetslöshet: Den varierar kraftigt från kommun till kommun, men delvis beror detta på att olika kommuner har olika förutsättningar i form av olika befolkningssammansättning.

I rapporten räknas ut en demografiskt förväntad arbetslöshet på basis av kön, ålder, födelseregion, utbildningsnivå och tid i Sverige baserat på senaste invandringsår. Denna jämförs sedan med den faktiska arbetslösheten. Om den senare är lägre, klarar sig kommunen bra givet sina demografiska förutsättningar. Vad det beror på är svårt att säga, det kan vara lokalpolitik, näringslivsstruktur, kulturella faktorer och vad som helst som inte ryms i kön, ålder, födelseregion, utbildningsnivå och tid i Sverige.

De kommuner som har lägst arbetslöshet jämfört med vad den demografiskt förväntade är följande:
Kommunnamn

Faktisk arbetslöshetsnivå
Demografiskt förväntad arbetslöshetsnivå
Förväntningsfel
Gnosjö

6,9
11,0
-4,1
Gällivare

4,4
8,1
-3,7
Kiruna

4,7
8,3
-3,6
Tranemo

5,4
8,8
-3,3
Vansbro

5,0
8,3
-3,3
Sorsele

5,0
8,1
-3,1
Nykvarn

4,3
7,4
-3,1
Östhammar

4,7
7,7
-3,0
De kommuner som har högst arbetslöshet jämfört med vad den demografiskt förväntade är följande (störst skillnad längst ned i tabellen):
Lessebo
0761
15,6
12,6
3,0
Landskrona
1282
12,8
9,8
3,0
Ljusnarsberg
1864
12,4
9,3
3,0
Bengtsfors
1460
12,8
9,7
3,1
Trollhättan
1488
12,4
9,3
3,1
Storfors
1760
11,4
8,2
3,2
Flen
0482
14,6
11,4
3,2
Eskilstuna
0484
14,6
11,3
3,3
Perstorp
1275
15,3
11,8
3,5
Åmål
1492
13,3
9,7
3,5
Ronneby
1081
13,8
10,1
3,6
Malmö
1280
15,6
10,5
5,1


Lycka eller olycka att ärva superrika föräldrar?

Medan människor som tjänar mer pengar eller vinner pengar på lotteri i genomsnitt tycks vara något nöjdare med livet - även i rika länder* - undrar jag om om detsamma gäller människor som under hela sin uppväxt vet att de kommer att ärva ett imperium eller en stor förmögenhet av sina föräldrar. Senast slogs jag av detta när jag läste en passage i Svenskans artikel om Stenbeck-dynastin:
Året var 2007 och Felix Granander hade fyllt tio. Han och hans mamma hade varit där och hälsat på Sophie Stenbeck. Nu stod de nere vid båtarna ut till Frihetsgudinnan.
Felix var på gott humör och hade just berättat för sin mamma att han minsann skulle bli lika framgångsrik som sin pappa när han blev stor. Även han skulle bygga företag och uppfinna saker.
– Då tittade mamma på mig och sade "men Felix, din pappa har ju lämnat något till dig med". Och så berättade hon om arvet, som jag skulle få när jag fyllde 18.
Men reaktionen blev inte den förväntade.
– Jag kände direkt att det blev jobbigt. Press, nervositet men också rädsla, ångest och en extrem skam. I hela mitt liv har jag känt att det här är blodspengar. Jag har inte förtjänat dem, jag har inte gjort något för dem, jag borde inte ha dem.

Den implicerade forskningsfrågan: Finns det skillnader i subjektivt välbefinnande hos rika som ärvt respektive själva skapat sin förmögenhet?

Reportaget finns också som podd-serie - välgjord är mitt intryck efter två avsnitt.


Varför tycks det alltid gå dåligt för glesbygden?

Svar: För att när det går bra, växer och förtätas befolkningen - och då räknas platsen inte längre som glesbygd.

According to the United States’ original 1950 urban classifications, rural America is crushing it. It’s home to about as many people as urban America, and it’s growing faster. So why do headlines and statistics paint rural areas as perpetually in decline?

Because the contest between rural and urban America is rigged. Official definitions are regularly updated in such a way that rural counties are continually losing their most successful places to urbanization. When a rural county grows, it transmutes into an urban one.


En intressant reaktion på "Dags att omvärdera Riksbankens roll och ställning?"

Min artikel "Dags att omvärdera Riksbankens roll och ställning?" finns nu publicerad i Ekonomisk Debatt, vilket också gav en notis på Omni Ekonomi.
Artikeln är en bearbetning av detta blogginlägg, och den feedback jag har fått har varit positiv. Men en reaktion som jag fått från flera olika nationalekonomi-kollegor gör mig lite orolig.
Den lyder ungefär så här (jag sammanfattar nu respons jag fått från flera olika håll):
Bra att du skriver detta - en del verkar ju nästan trivialt och jag har själv tänkt i liknande banor men har aldrig sagt något, var rädd att jag missat något - makroekonomi är så svårt

Makroekonomi ÄR svårt. Men delvis beror det på att den är intimt förknippad med mikroekonomi, internationell ekonomi, institutionell ekonomi, arbetsmarknadsekonomi (och i ett bredare perspektiv naturligtvis beteendeekonomi, psykologi och mer därtill). Ingen vinner på att makroekonomi och penningpolitik endast diskuteras av en liten grupp som alla utgår från samma teorier, modeller och perspektiv. Men tyvärr är det nog där vi har hamnat...