Berghs betraktelser

Peter Esaiasson skriver i GP med anöedning av Journalisten Liza Alexandrova-Zorinas reportagebok "Imperiets barn".

Inledningen:

I Sverige lever åtminstone 100 000 personer från länder och regioner som ingick i det gamla Sovjetimperiet. De hålls samman av delade historiska erfarenheter och av det ryska språket. Om denna multietniska post-sovjetiska diaspora har journalisten Liza Alexandrova-Zorina skrivit reportageboken Imperiets barn. Det är en drabbande skildring av våld (tjetjenerna har störst våldskapital), utnyttjande och bedrägerier.

En intressant passage:

Hynek Pallas som skriver på GP:s kultursida ser en lösning på problemen som tas upp i boken: "Parallellsamhällen är något man bäst slår sönder med större och starkare rättighet för de utsatta." Men hur ger man rättigheter till de som saknar uppehållstillstånd eller som vistas i landet på oriktiga grunder? Genom att bevilja uppehållstillstånd på bredare grunder än i dag? Det skulle hjälpa de utsatta individerna här och nu men skapa migrationsrörelser som få i Sverige är beredda att acceptera.

Till jävligheterna hör att många individer i boken trots eländet föredrar att vistas i Sverige framför att utvisas till hemlandet. Och det gäller för övrigt också den nicaraguanska kvinnan utan uppehållstillstånd som städade hemma hos Magdalena Andersson julen 2021.

Den jobbiga sanningen är att Imperiets barn lyfter ett samhällsproblem utan goda lösningar. "Så ska vi inte ha det i Sverige". Nej, men hur ska vi ha det då? Det vore välkommet om fler tänkte igenom svaret på denna uppföljande fråga.

Skriver om Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige i Sydsvenskan. Min kanske viktigaste poäng:

Det mest problematiska i boken är att ojämlikhet beskrivs som ett problem oavsett hur den har uppstått. Det förhållningssättet bortser nämligen från procedurers stora betydelse. Har de rika blivit rika genom legitima transaktioner och frivilliga byten, genom tur och tillfälligheter eller genom korruption och rofferi? Detta spelar roll, både för människors uppfattningar om hur rättvis fördelningen är, och för samhällets totala välståndsnivå.

En annan poäng är att välfärdsstaten innebär att människors behov av eget sparande minskar. Många skulle nog se det som en av välfärdsstatens finesser, men det ökar också förmögenhetsojämlikheten.

Sveriges ojämna förmögenhetsfördelning är delvis en konsekvens av den svenska välfärdsstaten. Tack vare den behöver de flesta inte ha en privat förmögenhet för att hantera oväntade vårdbehov, inkomstbortfall och försörjning på ålderns höst.

Argumentet jag anför är teoretiskt, men det finns empirisk evidens. Här skriver Cato om frågan. Här är ett ECB-working paper i vars abstract följande står att läsa:

multilevel cross-country regressions show that the degree of welfare state spending across countries is negatively correlated with household net wealth. These findings suggest that social services provided by the state are substitutes for private wealth accumulation and partly explain observed differences in levels of household net wealth across European countries. In particular, the effect of substitution relative to net wealth decreases with growing wealth levels. This implies that an increase in welfare state spending goes along with an increase - rather than a decrease - of observed wealth inequality

En illustrativ figur ur pappret:

Slutligen är det värt att uppmärksamma den i mina ögon relativt skakiga metoden som Credit Suisse använder. Så här beskrivs den [något nedkortat]

The first step establishes the average level of wealth for each country. The best source of data for this purpose is household balance sheet (HBS) data, which are now provided by 50 countries, although 25 of these countries cover only financial assets and debts [...] the results are supplemented by econometric techniques, which generate estimates of the level of wealth in countries that lack direct information for one or more years.

The second step involves constructing the pattern of wealth holdings within nations. We use direct data on the distribution of wealth for 37 countries. Inspection of data for these countries suggests a relationship between wealth distribution and income distribution, which can be exploited in order to provide an initial estimate of wealth distribution for the other 157 countries, which have data on income distribution but not on wealth ownership.

the third step makes use of the information in the Forbes world list of billionaires to adjust the wealth distribution pattern in the highest wealth ranges

Jag skriver i Kvartal om Modern Monetary Theory och Peo Hansens bok "Migrationsmyter". Ur min artikel:

Den som ställer sig skeptisk till att låta staten trycka pengar och ge mer till det mesta, anklagas ofta för att dölja en ideologiskt motiverad motvilja mot den offentliga sektorn bakom en förment ekonomisk jargong. Samtidigt går det naturligtvis att vända på den kritiken. Den som av ideologiska skäl vill höja arbetarnas löner och bygga ut den offentliga sektorn tar nog mer än gärna till sig en ekonomisk teori som säger att det är fritt fram och till och med bra för ekonomin att göra just detta.

Jämför gärna med Roland Paulsen som skriver i DN-kultur om samma bok:

I Laxå, en av de kommuner som tog emot flest flyktingar i proportion till invånarantal, kunde man tack vare flyktingpengarna [från staten] bland annat bygga en ny skola, ett nytt äldreboende och en ny anläggning för korttidsvård.

Notera mitt tillägg: kommunerna fick pengar från staten.

DN har en sommarserie i vilken skribenterna ombetts att skriva om böcker som hjälper oss att förstå vår samtid. Jag skriver om "The Travels of a T–Shirt in the Global Economy" av Pietra Rivoli (som jag också tipsat om i Bergh & Wernberg). Ur texten:

T-tröjan som såldes billigt i Florida var alltså gjord av bomull odlad inte långt ifrån Florida, i delstaten Texas. Men tyget vävdes och tröjan syddes på andra sidan jordklotet, innan den åter transporterades till USA för att säljas till priset av en billig hamburgare. Det ligger nära till hands att tolka T-tröjans farande över jordklotet som ett klockrent exempel på marknadslogikens avigsidor, men så enkelt är det inte. Kinesiska T-tröjor görs av bomull från Texas, inte främst på grund av marknadskrafterna, utan för att USA:s bomullsindustri åtnjuter subventioner och politiska stöd som går tillbaka till slaveriets dagar.

Skriver om Varoufakis bok på Sydsvenskans kultursidor. En nyckelpassage:

Ännu konstigare är Varoufakis idéer om att höjda löner sätter fart på ekonomin genom att öka arbetarnas köpkraft, och att robotar skapar problem för att de sänker kostnader utan att själva behöva äta. Detta är vänsterpopulistiskt dravel, även om Varoufakis försöker sälja in det till bildade läsare genom insmickrande hänvisningar till Oidipus, Ikaros och Frankensteins monster.

Visst betyder höjda löner att arbetarnas efterfrågan ökar, men resurserna tas någon annanstans. Högre löner betyder högre kostnader, vilket i sin tur betyder högre priser för konsumenterna och minskad vinst för ägarna. Varoufakis har alltså fel om att högre löner ger fler jobb, men huvudproblemet med hans resonemang är ändå ett annat: Målet för mänsklig verksamhet är inte att skapa jobb. Utan redskap, maskiner och robotar skulle vi behöva jobba mycket mer än idag - men vårt välstånd skulle likväl falla.