Berghs betraktelser

Men i en tid när tillståndet i världen är så bra som det är i dag börjar det negativa tänkandet, menar Bergh, snarare bli ett problem. Det är enkelt att hålla med om det. Om vi inte kan se de framsteg som gjorts och dra lärdom av dessa kommer det bli svårt att lösa existerande problem. Och en allmänt dystopisk samhällsdebatt kan också ge luft under vingarna för populistiska politiska krafter.

Bergh lyckas dock sätta in negativismen i en större kontext. "Svartmålning av tillvaron i allmänhet gör det helt enkelt svårare att se vad som är svart redan från början", skriver han. Det låter nästan lite poetiskt. Men vad han menar är att om man konstaterar att allt är fel och allt går utför, oavsett om det är med klimatet, Sverige eller brottsutvecklingen, så är det sedan svårt att navigera nyktert i mörkret.

Det kanske finns vissa problem som är extra brådskande, eller framsteg som vi kan lära av, påpekar Bergh. Men hur ska vi upptäcka dem om vi bestämmer oss för att allt är bedrövligt?

Andreas Berghs bok fungerar som en utmärkt påminnelse om varför den offentliga debatten så ofta upplevs som en skolgård, där olika coola gäng drar fram i små grupper och skriker förolämpningar mot varandra.

Ekonomijournalisten Ryan Avents bok fungerar utmärkt som introduktion till diskussionen om vilka effekter den digitala revolutionen får för ekonomin och tillgången på jobb. Han lutar åt att efterfrågan på arbetskraft kommer att minska. Sociologen Roland Paulsen är däremot tvärsäker på att det förhåller sig så, utan att föra fram några belägg för det, och han ser detta som en möjlighet att göra upp med "arbetssamhället". När det gäller hur ett arbetsbefriat samhälle ska organiseras leder Paulsen läsaren ut i utopins luftiga landskap.

Paulsen slutför aldrig diskussionen kring [...] grundläggande frågor. I "analysen" kastas man hit och dit mellan olika resonemang. Paulsen klipper av en längre utläggning för att kasta sig in i en annan. När man kokar ner denna pyttipanna av ofullständiga och i många fall motsägelsefulla begreppsmassor och citat från auktoriteter, återstår några få "påståenden" som Paulsen bygger sina uppfattningar på.

Han slutar sin genomgång av olika vägar ut ur arbetssamhället med att hänvisa till rätten till "utopiska principer". Det är i detta luftiga landskap vi till sist hamnar.

Nu finns den i lager: Min nya bok, Två filter med undertiteln Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.

Kan beställas på bokus exempelvis.

Officiellt släpp är det Onsdag 6 december, kl 16.00 i Fores lokaler (vägbeskrivning). Man kan anmäla sig på facebook-eventet eller bara dyka upp.

Ett litet julpyssel: Vem har skrivit detta?

Vi har decennier av avregleringar bakom oss och bostadsproblematiken har bara blivit värre [...] Marknaden kommer inte att lösa problemet; den är problemet.

Det kan förvisso diskuteras huruvida svensk bostadspolitik de senaste decennierna präglats av avregleringar, men oavsett detta kan man inte dra slutsatser av att notera att två trender sammanfaller. Man måste visa att bostadsproblematiken skulle ha varit mindre utan avregleringarna. Och för att dra slutsatsen att marknaden är problemet, måste man visa på ett annat system som skulle gett ett bättre utfall.

Svar: Alternativ 3. Detta står i Salonen, T (red) (2015), Nyttan med allmännyttan, Liber Förlag, Stockholm.

Läsning av Hans Linds recension i Ekonomisk Debatt rekommenderas!

Leif Lewins försök att samla statsvetenskapens grunder i en bok med just detta namn, reviderades förra året, och har nu granskats av Erik Moberg.

Moberg är inte helt nöjd med hur Lewin beskriver Public Choice-skolan:

Värt att kommentera är också Lewins behandling av den samhällsvetenskapliga teoriansats som ofta betecknas "public choice". Den enda författare han nämner i sammanhanget är James Buchanan, som han uppenbarligen inte har någon större respekt för. [...] töver detta dyker "public choice" upp hos Lewin även i andra sammanhang. Han skriver till exempel (sid. 14) att "[p]ublic choice och läran om ’den minimala staten’ … bildar den teoretiska kärnan i nyliberalismen, den högervind som blåste över världen under åttiotalet." Eller att (sid. 61) "… nyliberalismen blev beteckningen på den riktning som framträdde under 1980-talet med den minimala staten som ideal, privatisering som program och public choice-teorin som analysverktyg." Och vidare talar han om (sid. 72) "… en avkristnad tid, präglad av nyliberalism och public choice …".

Moberg är inte heller nöjd med Lewins behandling av spelteori, där delar av hans kritik är sådan att en redaktör kanske borde reagerat:

På ett ställe (sid. 25) talas till exempel om "spelteori" och om "ett arbete från slutet av andra världskriget", men vilket arbete det är fråga om framgår inte. Ser man till litteraturlistan, och beaktar "slutet av andra världskriget", så hittar man emellertid ett arbete som beskrivningen stämmer på, nämligen von Neumann & Morgenstern, Theory of Games and Economic Behavior. Om man istället beaktar innehållet i själva huvudtexten stämmer emellertid inte detta. Då aktualiseras istället Thomas Schelling, The Strategy of Conflict som också finns med i litteraturlistan, men bara där. I huvudtexten finns över huvud taget ingen hänvisning till Schelling. (Inom parentes kan kanske också nämnas att båda titlarna är felaktigt angivna i litteraturlistan. Schellings bok skall ha "The" i titeln, som här, och den andra boken skall inte ha det, vilken den dock har i litteraturlistan.) Och, för att fortsätta: på ett annat ställe (sid. 98) talas om de i ett visst sammanhang "ledande böckerna" utan att det på något som helst sätt framgår vilka dessa är. Och så där är det rakt igenom hela boken. Källhänvisningar i huvudtexten är undantag snarare än regel. Och även i de fall då det framgår vilken källan är saknas sidhänvisning. Det finns inte någonstans i hela boken någon hänvisning till en källas sida.

Jag börjar ana ett mönster, och mycket riktigt: Lewins bok säger inte ett pip om Anthony Downs enormt inflytelserika "An Economic Theory of Democracy" från 1957.