Berghs betraktelser

Flera av de som vänder sig mot idén, exempelvis EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic och nationalekonomen Mårten Blix, riktar udden mot det orealistiska i att alla medborgare varje månad skulle få en ansenlig summa pengar insatta på kontot, utan krav på motprestation.

Det är sant att denna ídé både är orealistisk och orimlig, men det är inte heller detta de liberala förespråkarna av basinkomst föreslår. Nationalekonomen Andreas Bergh menar i sitt kapitel att Sveriges välfärdssystem redan idag till stor del innehåller inslag av basinkomst. Den som verkligen inte vill arbeta kommer till sist att få pengar till mat och husrum, hur många officiella krav vi än ställer. Genom att avskaffa villkoren som ställs upp för försörjningsstöd – till exempel att man måste söka arbete, att man inte får äga kapital eller ens ha för mycket mat i kylen – kan vi både spara pengar och minska byråkraternas inflytande över våra liv.

Modellen som Bergh föreslår innebär att det ovillkorade försörjningsstödet trappas av i långsam takt, så att det alltid lönar sig att arbeta. Den tanken är god och mycket användbar oavsett om man förespråkar basinkomst eller inte.

Frågan om medborgarlön engagerar och splittrar, till höger och vänster. I Pengar för ingenting har vi samlat tio texter som tillsammans ger ett brett perspektiv på en av de kommande årens viktigaste politiska debatter.

Texter av: Andreas Bergh, Mårten Blix, Maria Eriksson, Milton Friedman, Erik Gustaf Geijer, Caspian Rehbinder, Jasenko Selimovic, Lars Trägårdh, Philippe van Parijss och Maria Wetterstrand.

Det har redan publicerats sex recensioner av Två filter. Samtliga är positiva, men alla har publicerats av socialliberala ledarskribenter (dit jag även räknar Sakine Madon). Det är förvisso i linje med bokens budskap att de som inte håller med om budskapet i boken kan förväntas ignorera den, men det vore likväl intressant att se reaktioner lite längre från mittfåran.

En sammanställning av texterna hittills:

Sebastian Sundel i UNT, Evelyn Schreiber i DN (citat ur dessa finns här)

Ola Nordebo i VK:

Värst är det när de två filtren – negativismen och ideologismen – förstärker varandra. Andreas Bergh nämner två "sorgliga exempel" på frågor där det skett på senare år: debatten om ekonomi och tillväxt och debatten om migrationen.

Alltför många debatterar redan med skyttegravsjargong. Söker hyllningar och klick i lättfiskade vatten. Låter egna Facebook- och Twitter-flöden bli alltings facit. Blinkar till likasinnade och föraktar motståndare. När den dryga tvärsäkerheten ger snabbast respons, växer frestelsen.

Susanne Nyström i Katrineholmskuriren:

Journalistik ska visa på oegentligheter. Problemet är när den negativa bilden sätter tonen för samhällsdebatten och omvandlas till alarmism. Då uppstår bilden av att all utveckling är på väg åt fel håll, vilket dels inte är sant, dels skapar oro, eftersom det bara är problem som ringas in.

Bawar Ismail i i DT:

Berghs bok rekommenderas varmt för den som vill förstå hur våra mänskliga beteenden på många sätt påverkar våra sätt att bilda åsikter om saker och ting. Men boken utforskar även hur internet har påverkat samhällsdebatten. Med nätets intåg i våra liv har traditionella medier utmanats av alternativa medier och en helt ny ton i politiska samtal. Syftet med boken är glasklar. Bergh vill ha en mer konstruktiv samhällsdebatt. Alarmister som svartmålar allt och alla bidrar inte med något gott. Bergh menar att sådant helt kan förblinda oss inför de verkliga problem som finns.

Sakine Madon i Arboga Tidning/Bärgslagsbladet.

Det är ovanligt - och efterlängtat - med en bok som saknar en tydlig "åsiktsposition". Här ges ris och ros åt olika ideologiska läger. Både välfärdsstatens och marknadsekonomins styrkor lyfts fram. Bergh refererar till såväl liberalen Johan Norberg som nationalekonomen Tino Sanandaji. I den infekterade migrationsdebatten är de varandras motståndare, men här får relevanta saker som de uttryckt stå i centrum.

Det är faktiskt inte helt enkelt eller tacksamt att vara framtidsoptimist och tro andra människor om gott. Framför allt inte i dessa tider då olyckor, terrorister, gängkriminalitet, mässlingsutbrott, Trump, Karolinska sjukhuset och arbetslösa invandrare dominerar såväl nyhetsflödet som den politiska diskussionen. Då faller det lätt lite platt att lyfta fram att 80 procent av alla ettåringar på jorden är vaccinerade mot mässlingen nuförtiden.

Andreas Bergh har skrivit en insiktsfull och tankeväckande bok som innehåller mycket som är värt att begrunda. Det kanske inte uppfyller det han själv sa vid boklanseringen ungefär att man tror vid varje bok att man uttömt ämnet fullödigt. Det har han inte, men det gör boken ännu användbarare. För den väcker tankar, energiska bejakande huvudnickningar, men också invändningar. Och frågor.

Men i en tid när tillståndet i världen är så bra som det är i dag börjar det negativa tänkandet, menar Bergh, snarare bli ett problem. Det är enkelt att hålla med om det. Om vi inte kan se de framsteg som gjorts och dra lärdom av dessa kommer det bli svårt att lösa existerande problem. Och en allmänt dystopisk samhällsdebatt kan också ge luft under vingarna för populistiska politiska krafter.

Bergh lyckas dock sätta in negativismen i en större kontext. "Svartmålning av tillvaron i allmänhet gör det helt enkelt svårare att se vad som är svart redan från början", skriver han. Det låter nästan lite poetiskt. Men vad han menar är att om man konstaterar att allt är fel och allt går utför, oavsett om det är med klimatet, Sverige eller brottsutvecklingen, så är det sedan svårt att navigera nyktert i mörkret.

Det kanske finns vissa problem som är extra brådskande, eller framsteg som vi kan lära av, påpekar Bergh. Men hur ska vi upptäcka dem om vi bestämmer oss för att allt är bedrövligt?

Andreas Berghs bok fungerar som en utmärkt påminnelse om varför den offentliga debatten så ofta upplevs som en skolgård, där olika coola gäng drar fram i små grupper och skriker förolämpningar mot varandra.