Visar poster taggade bocker:

Om Elmbrant och Bregman på sydsvenskans kultursida

Jag läste Björn Elmbrants "Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin." (Leopard förlag) och Rutger Bregmans "Utopia för realister" (översättning: Per Holmer. Natur & Kultur) och skrev om båda i Sydsvenskan.
Om Elmbrants bok:
En fördel med att skriva denna recension 2019 är att det engelska begreppet rant har börjat användas på svenska. Det betyder gormande, klagan, predikan, ordsvall. Elmbrant rantar i uppemot 300 sidor
Om Bregmans:
För Bregman är det slentrianmässiga klagandet på kapitalismen en enorm energitjuv för vänstern. Han konstaterar utan omsvep att kapitalismen gett ett enormt välstånd, och låter detta konstaterande leda till en diskussion om hur välståndet kan användas för radikala reformer.

Om Fukuyamas fråga, finanskrisen och ett läsvärt bokkapitel av Mattias Svensson

I motsats till en viss svensk statsvetarprofessor är jag inte så bundis med Francis Fukuyama att jag kallar honom Frasse, men icke desto mindre är jag fascinerad av Fukuyamas numera episkt utskällda tes om historiens slut. En detalj som illustrerar hur intellektuella placeras (och för all del placerar sig själva) i fack är att Fukuyamas ursprungliga artikel i The National Interest 1989 hette
The End of History?
Påståendet var alltså från början en fråga. Detta ändrades när artikeln utvecklades till en bok, som istället fick ett dramatiskt tillägg till titeln:
The End of History and the Last Man
Nu har F. släppt en ny bok, Identity, som inte fått särskilt bra recensioner. Ur The new republic:
The End of History was wrong, but it was also stimulating, breathtakingly ambitious, a paean to the importance of ideas. [...] Identity, by contrast, both begins and ends with a whimper.
Fukuyamas samtal med Ezra Klein var emellertid intressant. Fukuyama ställde där en fråga som är värd att fundera på:
Varför ledde 2008 års finanskris i USA till en högervåg i form av teapartyrörelsen, när den borde gett upphov till en vänstervåg?
Fukuyamas svar, som jag förstått det, är att vänstern fastnade i identitetspolitik istället för att formulera politik för att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Det ligger nog något i det. Men varför blev det så? Jag funderar på om det har med ekonomiintresse att göra. Så här skulle det kunna vara:
Om man utan specialkunskaper i finansiell och institutionell ekonomi betraktar finanskrisen, och dessutom har tendens att tycka att offentliga ingrepp i marknadsekonomin behövs för att rätta till de problem som vinstmaximerande aktörer ställer till med, då upplevde man sannolikt att finanskrisen hade följande förlopp:
  1. Banker och finansinstitut vinstmaximerar, tar risker och tjänar massor med pengar
  2. Det blir ekonomisk kris
  3. Staten ingriper i syfte att mildra effekterna av krisen
  4. Ekonomin återhämtar sig
  5. Börja om från 1.
Är man ointresserad av nationalekonomi och har en världsbild som lutar bara en smula åt vänster, måste finanskrisen alltså ha tett sig förutsägbar på gränsen till tråkig, och om något ha föranlett en marginell justering vänsterut på den politiska skalan (då de problem som bankernas girighet syntes skapa sannolikt tedde sig större än vad många trott). Mot den bakgrunden var det kanske inte särskilt konstigt att många inom vänstern ägnade sig åt annat.
Betraktad ur ett annat perspektiv, kan finanskrisen te sig väldigt annorlunda. Det finns en liberal kritik mot hur det finansiella systemet är konstruerat och mot statens roll i finanskrisen, som även många på vänsterkanten borde finna tilltalande. Men då måste någon förklara denna kritik på ett begripligt och trovärdigt sätt.
Av detta skäl kom det sig att jag läste kapitel 2 i "Den stora statens återkomst" av Mattias Svensson. Precis som jag misstänkte, är detta kapitel en utmärkt introduktion till den marknadsliberala synen på finanskrisen och till varför denna syn även borde tilltala många på vänsterkanten.
Rubriken sammanfattar budskapet väl:
Det finns gott om referenser för den som vill läsa mer, men det tar sin tid att hitta dem eftersom boken dels använder sig av slutnoter och dels har spritt ut referenserns på sju (!) olika litteraturlistor.
Trots detta måste kapitlet starkt rekommenderas!

Om Amu Chuas bok Political Tribes på sydsvenskans kultursida

12 oktober hade jag en text om Amu Chuas bok Political Tribes på sydsvenskans kultursida. Jag upptäckte boken (tror jag...) via Ezra Kleins podcast och skaffade den genast. Jag tror att min text är en av de första på svenska om, men jag anar att det kommer fler.
Några utdrag ur min recension:
Istället för en välfungerande nationell demokrati där alla diskuterar miljöpolitik och pensionssystemets utformning, leder [USAs] demokratiseringsförsök[] till en maktkamp där människor sluter sig samman och röstar för att stötta den grupp de identifierar sig med [...] Många kan instämma i Chuas vassa kritik av USA:s agerande i Vietnam och Irak. Men Chua är lika kritisk mot den amerikanska liberala vänstereliten [...] Under paroller som "Vi är de 99 procenten" gör de anspråk på att tala för en stor majoritet av amerikaner, men enligt Chua är rörelsen snarast föraktfull mot de värderingar som många vanliga amerikaner har. [...] Om Chua har rätt har den liberalt sinnade eliten delvis sig själv att skylla. Medan den träter inom sig kring huruvida skulden för Sverigedemokraternas framgångar ska läggas på främlingsfientlighet, på materiella faktorer såsom nedskärningar och inkomstklyftor eller på identitetspolitik och överdriven politisk korrekthet, pekar Chua på möjligheten att det är kombinationen av många upplevda hot som gjort att grupptänkandet vunnit framgångar.
Det är särskilt intressant att läsa vad andra skrivit om Chua. Ur The Guardians recension:
it’s when Chua attempts to expand her argument into the ever more complex world of identity politics that the book begins to lose its way [...] It’s partly because Chua tries to shoehorn international relations, domestic strife and campus activism into one overarching category of tribal impulses. But it’s also because that while she’s adept enough at diagnosing tribal behaviour, she doesn’t seem to have a clear idea about what to do about it beyond acknowledging its existence.
En bok jag inte läst än är Liliana Masons "Uncivil agreement: Understanding Political Polarisation" (den sammanfattades dock sannolikt väldigt när hon var gäst i Econtalk).
Här är en text om den boken:
People are often members of multiple, cross-cutting groups, and we each have multiple social identities. Thus you might be a Democrat, a member of the church, Hispanic etc. What Mason argues is that these social identities are increasingly overlapping and aligning. Social identities are becoming more homogenous and each political party is becoming in turn increasingly socially homogenous or socially sorted. There is an alignment of partisan, religious, racial and ideological identities and there are less cross-cutting identities.

Om Roslings bok Factfulness på Sydsvenskans kultursida

9 juli publicerades en artikel jag skrivit om Hans Roslings bok "Factfulness" på kultursidorna i Sydsvenskan. Ur artikeln:
I Norbergs och Ridleys böcker är undertonen att förbättringarna beror på kapitalism och ekonomisk frihet. Min tanke är istället att förbättringarna förklaras av att människor blivit bättre på att samarbeta, både på marknaden och genom välfärdsstaten (något jag utvecklat i boken "Två filter"). I Roslings bok saknas däremot en sammanhållen idé om vad förbättringarna beror på. Många uppskattar sannolikt frånvaron av marknadsliberalism, men utan en alternativ förklaring blir det svårt att övertyga särskilt många om att förbättringarna är något mer än tursamma undantag.