Berghs betraktelser

Kommunnamn		Faktisk arbetslöshetsnivå	Demografiskt förväntad arbetslöshetsnivå	Förväntningsfel
Gnosjö		6,9	11,0	-4,1
Gällivare		4,4	8,1	-3,7
Kiruna		4,7	8,3	-3,6
Tranemo		5,4	8,8	-3,3
Vansbro		5,0	8,3	-3,3
Sorsele		5,0	8,1	-3,1
Nykvarn		4,3	7,4	-3,1
Östhammar		4,7	7,7	-3,0

Texten nedan är skriven som en nyhetsnotis om den senaste utgåvan av FNs Human Development Index. Jag beskriver vad index mäter, vad som lyfts fram i rapporten och har gjort en nyhetsvärdering ur svenskt perspektiv. Jämför gärna med rapporteringen i Radions P1, som ensidigt betonar ökade klyftor vilket resulterar i en obalanserad både av rapporten och av utvecklingen i världen, och dessutom ger en ganska vag bild av vad som faktiskt ingår i måttet.

FN släpper årligen statistik över förväntad livslängd, utbildning och inkomster i världens länder. Statistiken vägs samman till ett mått på mänsklig utveckling, det så kallade Human Development Index. Generellt sett ökar måttet och Syrien är det enda land i världen för vilket FN rapporterar en försämring jämfört med 1990. Skillnaderna i utvecklingstakt är dock stora. I årets rapport visas att ökningen av förväntad livslängd vid födseln har varit störst i de minst utvecklade länderna. Den förväntade återstående livslängden vid 70 års ålder har också ökat - men där är det de mest utvecklade länderna som haft den största förbättringen.

I rapporten studeras också tillgången till informations- och kommunikationsteknik. I utvecklade länder har invånarna nu i genomsnitt mer än ett mobilabonnemang per person och i dessa länder ökar även tillgången till bredband snabbast. Samtidigt har klyftorna när det gäller mobiltelefoni minskat, och efter en kraftig ökning den senaste tioårsperioden har nu en majoritet av invånarna också i de minst utvecklade länderna ett mobilabonnemang.

FNs index toppas av Norge, med Sverige på en åttonde plats. I rapporten nämns Sverige bland annat som exempel på att skattefinansierad allmän sjukvård inte är någon garant för att socioekonomiska skillnader i hälsa utjämnas. Svenskar med låg socioekonomisk status har nämligen betydligt högre risk att drabbas av hjärtinfarkt, lungcancer och diabetes typ 2.

För att bekämpa ojämlikheten måste sociala normer och institutioner förändras, vilket försvåras av att dessa i många fall är djupt historiskt rotade, enligt rapporten.

Läs hela rapporten här som pdf.

Johanna Rickne har skrivit en intressant SNS-rapport som med hjälp av registerdata undersöker vilka som jobbar i företag berättigar till RUT-avdrag. Rapporten åberopas ofta som stöd för åsikten att RUT-avdraget inte främjar integrationen på det sätt som (eventuellt) förespeglades.

I sammanfattningen av rapporten står dock:

Majoriteten av de som är sysselsatta i rutsubventionerade företag, både som anställda och egenföretagare, är kvinnor. En stor andel av dem är utrikes födda och de allra flesta, över 98 procent, har svenskt personnummer.

Däremot konstateras också:

Däremot har bara 3,0–3,3 procent av kvinnorna flyktingbakgrund

Jag kanske minns diskussionen om RUT-avdraget felaktigt, men jag undrar om jobb för just flyktinginvandrare var ett centralt argument när RUT-avdraget infördes: Avdraget trädde ikraft 1 juli 2007. Integration och sysselsättning bland utlandsfödda diskuterades, men detta var långt före flyktingdebatten.

Enligt rapporten utgörs RUT-företagens anställda av invandrarkvinnor i mycket större utsträckning än lokalvård, hemtjänst, restaurang och privat sektor:

Ett annat argument som bygger på rapporten är att RUT-företagens anställda inte utmärker sig jämfört med restaurangbranschen, hemtjänsten och andra lokalvårdsföretag:

Rutnischade företag rekryterar till relativt stor del från svaga grupper på arbetsmarknaden, men utmärker sig inte i termer av att sysselsätta personer i ekonomiskt utanförskap, om man jämför med närliggande branscher

Inte heller detta faktum beskriver självklart ett misslyckande. Om RUT-sektorn har växt, torde efterfrågan på denna typ arbetskraft ha ökat även om andelarna inte skiljer sig nämnvärt. Det kontrafaktiska scenariot är svårt att veta, men det ter sig osannolikt att hela den sysselsättning som skapats inom RUT-företag annars skulle ha tillkommit inom lokalvård, hemtjänst och restaurang.

Någon uppgift om hur mycket branschen växt hittar jag inte i rapporten (bara att användandet av RUT-avdrag sexdubblades mellan 2008 och 20015, men det är ju lätt att mångdubblas från låga nivåer så det säger inte så mycket). Siffror från Almega tyder dock på en stark ökning av sysselsättningen i RUT-företag:

Som jag läser rapporten visar den att branschen utmärker sig genom att ha avsevärt högre andel invandrarkvinnor än jämförbara branscher, samtidigt som sysselsättningen har ökat på ett sätt som sannolikt inte skulle ha skett annars.

Uppdatering: Mikael Witterblad på SNS påpekar att ekonomen Anders Forslund var inne på liknande tankar när han kommenterade rapporten:

Varför tjänar vi inte (mer) på invandringen? from Andreas Bergh