Visar poster taggade statistik:

Tillfälliga anställningvar blir inte vanligare

Ur LU2015:
Det är samtidigt viktigt att notera att det än så länge inte finns några tecken på att den svenska arbetsmarknaden genomgått någon djupare förändring när det exempelvis gäller tillfälliga anställningar. I samband med 1990-talskrisen ökade de tillfälliga anställningarna i alla åldersgrupper relativt kraftigt. Under 2000-talet har emellertid andelen legat på en låg och stabil nivå bland vuxna mellan 25 och 54 år och endast ökat svagt bland ungdomar under 25 år

Mer kul från Långtidsutredningen

Intressant nog räknar finansdepartementet (i LU 2015) med att antalet arbetade timmar per capita kommer att minska framöver. Skälet är demografiskt:
Även om det totala antalet arbetade timmar i ekonomin ökar framöver så innebär den demografiska förändringen – med en kraftig ökning av andelen äldre – att antalet timmar per capita utslaget på hela befolkningen kommer att sjunka framöver (se figur 2.11). [...] Denna utveckling får givetvis betydelse för utvecklingen av BNP per capita.

Går strukturomvandlingen fortare nu än förr?

I senaste långtidsutredningen (2015) görs ett försök att besvara frågan ovan genom att mäta takten i andelsförskjutningen av arbetade timmar mellan olika branscher. Enligt detta mått, samt enligt en del tidigare studier som nämns i utredningen, är svaret nej!
Strukturomvandlingen påskyndas under krisår: Både 90-talskrisen och finanskrisen syns tydligt i figuren. Men generellt sett går strukturomvandlingen faktiskt inte fortare nu än den gjorde på 90-talet.


Inkomströrlighet i Sverige 2000/05 till 2009/14

En av mina käpphästar har länge varit att vi borde komplettera Gini-koefficienten som mått på den årliga inkomstspridningen med ett mått på inkomströrlighet som säger något om i vilken utsträckning det är samma individer som är längst ned i inkomstfördelningen år efter år. Det är sannolikt många som anser att relativ fattigdom är mer problematisk om den är långvarig, och mindre problematisk om fattigdom ett givet år är förknippad med goda chanser att befinna sig högre upp i inkomstfördelningen några år senare. Nu börjar det hända saker.
Sedan i juni finns rubriken Inkomströrlighet där SCB publicerar statistik över inkomster och skatter. Den täcker perioden 2000-2014 och bygger på inkomsttransitionsmatriser, som visar hur många av dem som ett visst år befann sig i en viss tiondel av befolkningen som senare rört sig till ett annat ställe i fördelningen. Gisslet med rörlighetsmått är att när data väl finns, kan oerhört många mått räknas ut, och inget är uppenbart mer relevant än något annat.
Efter att ha lekt lite med statistiken tror jag mig dock kunna konstatera följande: Trenden i rörlighet för Sverige över tid tycks vara ungefär densamma
  • oavsett om måttet inkluderar kapitalinkomster eller ej,
  • oavsett om man mäter över två eller fem års tid, samt
  • oavsett om man mäter rörlighet ut ur decil ett eller också in i övre halvan av inkomstfördelningen.
Denna slutsats bygger dock bara på att jag gjorde några mått som jag var nyfiken på, och konstaterade att de skiljer sig i nivå men uppvisade ungefär samma tidstrend. Vilka mått är då intressanta? Två exempel visas i diagrammet nedan: (direktlänk till data)
  • Grön kurva: Andelen av dem som befann sig i lägsta decilen år 2000 till 2009 som fem år senare (dvs 2005-2014) var kvar där (ett mått på långvarig relativ fattigdom), samt
  • Blå kurva: Andelen av dem som befann sig i lägsta decilen år 2000 till 2009 som fem år senare (dvs 2005-2014) befann sig i övre halvan av inkomstfördelningen (ett mått på uppåtrörlighet).

Som synes tenderar långvarig fattigdom att öka när uppåtrörligheten minskar och vice versa. Slående är dock att båda måtten är mycket konstanta över tiden. Det betyder bl a att den statistik (från vårbudgeten 2014) som jag återgav i en Svd-krönika 2014 och som tydde på att rörligheten minskat, inte verkar stämma. Det är goda nyheter, och visar på vikten av att ta fram statistik årligen för att kunna säga något om trenden över tid.
Det jag önskar mig nu (rangordnade enligt angelägenhet):
  • Att dessa siffror tas fram regelbundet även i framtiden.
  • Att statistiken uppdateras bakåt i tiden, åtminstone till tidigt 1990-tal, men gärna längre (även om det då finns brott i tidsserierna som måste hanteras).
  • Uppdelning på inrikes och utrikes födda
  • Uppdelning på utbildningsnivå
  • Att statistikens jämförbarhet med de mått på långvarig fattigdom som tidigare fanns i den numera oavsiktligt nedlagda (?!) publikationen Social rapport (se detta inlägg) utreds.
  • En förklaring till att man i den fördelningspolitiska bilagan i 2014 års vårbudget kom fram till att den långvariga fattigdomen (kvar i decil 1) var nära 50 procent för 2007/2012.


Uppdatering 29 sept:
Vänligt folk på SCB har meddelat att statistik längre bak i tiden är svår att ta fram, men att serien kommer att uppdateras årligen framöver, och vi redan nästa år sannolikt kommer att kunna göra fler nedbrytningar av statistiken. Dessutom tycks diskrepansen gentemot budgetbilagan ha fåra sin förklaring: Där användes siffror korrigerade för hushållssammansättning och försörjningsbörda för alla över 20, medan jag ovan visat för individer 20-64. En annan skillnad är att statistiken nu är totalräknad, medan budgetbilagan byggde på ett urval. Om man är nyfiken på individer snarare än hushåll, och vill minska demografins inflytande på trenden, är siffrorna jag visade ovan alltså mer relevanta än budgetens.

Om BNP (per capita) och invandring

Diagrammet nedan visar utvecklingen av BNP och BNP per capita i Sverige från 2015 års ekonomiska vårproposition (2014/15:100) (intressant nog tycks motsvarande diagram inte finnas med i senare budgetar, inkl den som kom idag).
Regeringen yvas över den goda BNP-utvecklingen, andra påpekar att BNP per capita tycks stå nästan stilla. Vilket mått är då mest relevant? För att fundera över svaret på den frågan, gör följande enkla tankeexperiment:
Antag att landet A består av två invånare, som båda producerar och tjänar 200 kronor. BNP är således 400 kronor, och BNP per capita är 200. Nästa år har deras inkomster ökat till 220, men det har också dykt upp en tredje invånare, som invandrat, och som tjänar mindre: 100 kronor.
Fördelningen (200, 200) har således förändrats till (220, 220, 100).
Bör landet och dess finansminister nu vara stolt över den höga tillväxten (ökningen av BNP från 400 till 540 är en ökning med 35%!) eller bekymrad över att BNP per capita fallit från 200 till 180, dvs med 10%?
Svaret är rimligen varken det ena eller det andra. Både BNP och BNP per capita är helt enkelt dåliga välståndsmått för länder med hög invandring.
Vilket mått vore mer relevant? Pja, varför inte beräkna BNP per född i landet, som i exemplet ökat från 200 till 220, dvs med 10%. Då undviks att invandring automatiskt anses öka eller minska välståndet. Istället spelar det roll hur invandringen hanteras. Om landet gravt missköter sin migrationspolitik blir de som fötts där mindre produktiva och detta kommer att synas i statistiken. Om det går bättre, kan migration bidra till att de som fötts i landet blir mer produktiva, och då ökar BNP per född.
Måttet säger naturligtvis inte allt, men det säger mer än BNP och BNP per capita. Det kombineras lämpligen med ett mått på inkomstspridningen (vissa lär finna det problematiskt att denna ökat), liksom det kan vara av intresse att beakta vad den invandrade vunnit på utvecklingen (inkomsten 100 kan ju vara betydligt högre än vad hen tjänade i sitt hemland).

Uppdatering Sept 2022
Gjorde en längre tidsserie för real bnp och real bnp/capita (egna beräkningar utifrån SCB/ekonomifakta)