Berghs betraktelser

En av de mest intressanta artiklarna jag läst är

Clark, Andrew E., Ed Diener, Yannis Georgellis, och Richard E. Lucas. "Lags And Leads in Life Satisfaction: A Test of the Baseline Hypothesis*". The Economic Journal 118, nr 529 (2008): F222–43

Artikeln bygger på "130,000 person-year observations in twenty waves of German Socio-Economic Panel". Det är enligt författarna

"large enough to identify substantial numbers of people experiencing a range of significant life and labour market events, and to follow the evolution of their life satisfaction as they do so."

Jag har länge funderat på varför effekten av att bli arbetslös sitter i så länge jämfört med exempelvis effekten av att bli änka/änkling. Men nu slog det mig att de som får jobb igen kanske plockas bort från estimatet - och mycket riktigt:

The regression analysis will pick out, for example, the effect of one, two and three years of unemployment, conditional on having stayed in unemployment for three years. It can reasonably be noted that exit from unemployment is non-random. However, our analysis includes fixed effects, which will control for the phenomenon of relatively happier individuals leaving unemployment more quickly. Our adaptation coefficients are identified off of within-individual changes in well-being.

Är man ute efter effekten av _arbetslöshet_ är detta såklart en rimlig strategi (notera dock den ökande osäkerheten i estimaten som sannolikt beror på att få som blir arbetslösa är arbetslösa i 3 eller 4 eller mer än 5 år.) Men är man ute efter effekten på välbefinnande av _händelsen att bli arbetslös_ vore det intressant att se denna även för personer som efter arbetslösheten får ett nytt jobb. Det är ju fullt tänkbart att det jobb som bryter arbetslösheten är roligare än det jobb individen hade från början.

Uppsatstipset är med andra ord att använda German socioeconomic panel och studera effekten av arbetslöshet på välbefinnande även för de som får nytt jobb efter arbetslösheten, och sedan för hela samplet, dvs snittet för alla som blir arbetslösa oavsett om de får nytt jobb eller inte.

En vän skickade mig ett utdrag ur Ezra Kleins intervju med Ted Chiang

Tesen som antyds torde vara testbar: Hitta en fråga (ur World Values Survey eller liknande) som fångar inställning till ny teknik och undersök om den faktiskt är mindre i universella välfärdststater, eller länder med högre sociala utgifter.

Fler uppsatstips finns här.

Under semestern blev jag nyfiken på om det gjorts kvantitativ forskning på vad som förklarar socialdemokratins nedgång i olika länder. Hittade snabbt Pontusson (1995) i World Politics, som gör exakt detta. Min hypotes var att socialdemokratins nedgång helt enkelt följer industrisamhällets nedgång, och att det därför ser ganska mörkt ut för socialdemokratin i samtliga länder. Pontussons resultat tycks bekräfta detta.

Using a number of different quantitative measures, this article demonstrates that variations in the degree of social democratic decline in nine European countries can be viewed in large measure as a product of two structural economicchanges: (1) the shift to smaller units of production; and (2) the growth of private nonindustrial employment.

Artikeln är dock gammal både vad gäller data och metod. Endast 9 länder studeras, data går bara till 1990 (artikeln publicerades 1995), och bevisen är mest korrelationer:

Någon nyare liknande studie lyckades jag inte hitta, men det borde rimligen finnas. Det vore intressant att se om resultatet står sig när fler år och länder läggs till (om inte annat är detta kanske ett bra uppsatsämne för en pol.kand-student!).

Nedgången har definitivt inte brutits (bild från @crehbinder som sammanställt data från valresultat sedan 1967))

EUobserver orkade bara jämföra 2000 med 2017:

---

---

Med anledning av McKinsey-rapporten och DN-kolumnen jag skrev om här, har jag gjort ett enkelt räkneexempel för att få ett hum om frågan: Hur illa måste det gå i ekonomin för att barn ska bli fattigare än sina föräldrar?

Exemplet bygger på följande förutsättningar: Föräldern börjar jobba vid 20 års ålder, tjänar då 216 000 om året (18000 /mån), får barn vid 25, barnet börjar jobba vid 20 och tjänar då drygt 277000 om året pga allmän produktivitetstillväxt.

Lönen för en individ stiger alltså dels pga allmän produktivitetstillväxt i samhället och dels pga att individen blir äldre och klokare med tiden.

Produktivitetstillväxt pga teknologi: 1% årligen

Produktivitetstillväxt pga ålder och erfarenhet: 1% årligen.

Föräldern slutar jobba vid 65 års ålder och har då en slutlön på drygt 520 000. Om barnet får uppleva samma tillväxttakt som föräldern, och också slutar jobba vid 65 är hennes slutlön 675 000 och hon har totalt tjänat 20,6 miljoner under sin karriär, vilket kan jämföras med förälderns 16,1 Mkr.

I figurerna nedan är den blå kurvan förälderns inkomst, och den oreanga är barnets.

Om barnet har rejäl otur inträffar en ekonomisk kris när hen är 40, dvs när föräldern går i pension. Krisen gör att både den allmänna tillväxten och hennes ålderseffekten upphör under 10 års tid. Det betyder att förälderns karriär var krisfri medan barnet drabbades av en 10 år lång stagnation. Likväl kommer barnet efter stagnationen att tjäna mer som 50-åring än vad föräldern gjorde vid 50, och barnets livsinkomst kommer att vara drygt 2 miljoner kronor högre.

En kris likt den ovan är osannolik i att den gäller både allmän produktivitetsutveckling i samhället och individens egen utveckling. Kriser som innebär att inkomsterna stagnerar i genomsnitt behöver inte betyda att människor upphör att bli äldre, klokare och få löneökningar när så sker. Om krisen under en tioårsperiod sänker den allmänna produktivitetstillväxten till 0, medan den individuella är kvar på 1%, ser det såklart ännu bättre ut för barnet:

Hur illa måste det gå för att barnen verkligen ska bli fattigare än sina föräldrar? Det är såklart teoretiskt möjligt, men vi måste beakta att en kris som inträffar medan föräldern jobbar inte bara påverkar barnets inkomster. Ett sådant scenario uppstår exempelvis om det när barnet fyller 32 (och föräldern 57) inträffar något som gör att all tillväxt avstannar i minst 33 år. Då landar både barn och förälder på knappt 16 Miljoner i livsinkomst (något mer för föräldern).

Notera att trenden att barnafödandet sker allt senare i livet, ytterligare minskar sannolikheten att barn blir fattigare än sina föräldrar.

Notera också att karriärlöneeffekten modellerats lite väl enkelt, den är sannolikt större i början och mindre på slutet. Det finns m a o goda möjligheter att expandera analysen i en uppsats för den hugade!

Följande idé torde vara lämplig för en masteruppsats i nationalekonomi. Beroende på ambitionsnivå kan den möjligen anpassas nedåt till en kandidat och nog också till ett första papper i en avhandling.