Berghs betraktelser

Jag tycker mig se ett mönster: många av reglerna kring korttidspermitteringarna tycks vara utformade enligt fackets snarare än arbetsgivarnas önskemål:

Till att börja med:

Konsulter och visstidsanställda måste sägas upp, så länge inte företagen kan bevisa att de är kritiska för verksamheten.

Följden blir föga förvånande yrken där många jobbar som konsulter snabbt söker sig till facken.

Reglerna för korttidspermitteringarna är också ganska strikta för företag utan kollektivavtal (från Tillväxtverkets FAQ):

Har man inte ett kollektivavtal, så ska minst 70 procent av medarbetarna inom driftsenheten godkänna och delta i korttidsarbete. Den arbetstids- och löneminskning som har avtalats ska vara densamma för alla deltagande arbetstagare inom driftsenheten.

Driftsenhet är (vad jag förstår) ett arbetsrättsligt begrepp som enligt lawline.se avser en "del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område" eller som SKR det uttrycker det, "byggnad eller bebyggelse inom inhägnat område".

Lagstiftningen ter sig i mina ögon föråldrad och verkar dessutom missgynna arbetsgivare som samlat många olika yrkesgrupper i samma kontorsbyggnad.

Sedan har vi policyn rörande aktieutdelningar och korttidsarbete som tycks luddig, för att inte säga hotfull:

Tillväxtverket är av uppfattningen att det är olämpligt att företag gör stora aktieutdelningar och samtidigt tar del av det statliga stödet för korttidsarbete. Ser vi att ett företag som fått stödet agerar på ett sätt som visar att det inte befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge har vi möjlighet att reglera stödet vid avstämningen som sker efter att stödet beviljats.

Även de många förändringarna som gör akassan mer generös kommer tveklöst att användas av facket som rekryteringsargument eftersom 24 av 25 a-kassor i Sverige drivs av facken.

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:

Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.

Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar

Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

---

1. Vad kan man egentligen förvänta sig att den marknadsmässiga lönen är för vuxna nyanlända med kort skolgång i tredje världen och bristfällig läs- och skrivkunnighet?
2. Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb?
3. Låglönelinjen skulle förändra hela samhället, inte bara villkoren för de nyanlända. Hur skulle den kunna vinna folkligt stöd?
4. Var skulle dessa jobb uppstå?

Ganska ofta när regelverket på arbetsmarknaden diskuteras, och reformer av turordningsreglerna (sist in, först ut) kommer upp, invänder någon att detta är en icke-fråga med argumentet att dessa regler nästan alltid förvandlas bort, och att facket oftas är välvilligt inställt i sådana förhandlingar.

Jag är inte övertygad av denna argumentation. Tanken att vissa regler utgör ett problem är fullt förenlig med att dessa ofta förhandlas bort. Annorlunda uttryckt: Det faktum att något kan kringgås är fullt förenligt med att detta något utgör ett hinder. Men hur stort är det?

Lagstiftningen sätter både utgångspunkt och hotpunkt för förhandlingarna. Om parterna inte kommer överens är det lagen som gäller. Eftersom lagstiftning om sist in, först ut lägger stor vikt vid de anställdas trygghet och låg vikt vid arbetsgivarens möjlighet att välja sin personal, ger den facket en mycket stark ställning i dessa förhandlingar.

Detta teoretiska argument illustreras i figuren nedan som visar preferenser för fack resp arbetsgivare. Facket antas främst vilja ha anställningstrygghet men lägger också viss vikt vid lönsamhet. Arbetsgivaren vill främst ha lönsamhet men i viss utsträckning också anställningstrygghet. Lagstiftningen lägger nästan all vikt vid anställningstrygghet vilket indikeras av punkten A.

Den streckade arean är punkter som båda parter anser vara bättre än utgångspunkten. Förutsatt att dessa är möjliga med hänsyn och till konkurrenstryck, teknologi och andra restriktioner (som inte ritats in i figuren) är det alltså troligt att en förhandlingslösning finns. Men eftersom utgångspunkten är A, har facket en stark ställning i dessa förhandlingar, och om det finns en tradeoff mellan anställningstrygghet och lönsamhet är det troligt att förhandlingslösningen lägger stor vikt vid trygghet på bekostnad av lönsamhet.

Så långt är min invändning av teoretisk natur. Det finns emellertid en del empirisk forskning gjord på möjligheten att undanta två personer från turordningsreglerna som företag med 10 eller färre anställda sedan 2010 får göra. Teoretiskt kan reformen kan tolkas som att utgångspunkten ändras en smula från A i riktning mot minskad anställningstrygghet och ökad lönsamhet, och empirin styrker detta: En artikel publicerad i Journal of Public economics förra året visade att undantagen ökade de berörda företagens produktivitet (Bjuggren 2018).

Undantagen ledde också till att både anställningar och uppsägningar ökade med fem procent, enligt von Below och Skogman Thoursie (2010). Sysselsättningen påverkades alltså inte, men rörligheten på arbetsmarknaden ökade. Undantagsreformen har också visats öka företagens benägenhet att anställa arbetslösa och personer som deltar i arbetsmarknadsutbildningar (Bjuggren och Skedinger, 2018).

Påståendet att turordningsreglerna är en icke-fråga eller bara av symbolisk betydelse stämmer alltså inte, varken teoretiskt eller empiriskt.

Källor:

Bjuggren, Carl Magnus. 2018. "Employment Protection and Labor Productivity." Journal of Public Economics 157: 138–57.

Bjuggren, Carl Magnus, och Per Skedinger. 2018. Does Job Security Hamper Employment Prospects?

von Below, David, och Peter Skogman Thoursie. 2010. "Last in, First Out?" Labour Economics 17(6): 987–97.

Från Eurostat: Så här ser arbetslösheten ut för kategorin "Less than primary, primary and lower secondary education"

Som jämförelse kan konstateras att den svenska arbetslösheten är betydligt lägre för människor med högre utbildning. Så ser det ut i de flesta länder, men skillnaderna är avsevärt större i Sverige.

I denna statistik är alltså den lägsta utbildningskategorin en sammanslagning av personer som har grundskola plus ytterligare (icke-universitets)utbildning, bara grundskola och som inte har komplett grundskola.

Tyvärr används ibland sysselsättningsstatistik för att ge bilden av att detta problem på svensk arbetsmarknad inte finns, men så är alltså inte fallet (exempel nedan):