Berghs betraktelser

När jag läser Mats Benners recension i Sydsvenskan av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktorinen, slås jag av två saker:

Ett nyckelcitat ur recensionen:

Ideologikritik av det slag som boken Genusdoktrinen företräder har sina rötter i en marxistisk tradition av att gissla samtidens ideologiska dimridåer

Likheten mellan Arpi och pop-sociologer som Roland Paulsen, Mats Alvesson och David Graeber (bullshit jobs) är alltså att de tar på sig rollen som "gisslare av samtidens ideologiska dimridåer" (vilken underbar formulering!).

Gisslarnas böcker är ofta underhållande, skapar igenkänning och sätter ofta fyndigt och förtjänstfullt fingret på absurditeter i samtiden. Men det finns problem. Om Arpi skriver Benner:

Kruxet är förstås att ideologikritik är enklare än att belägga tendenser. Att lämna ett bidrag till förståelsen av vad som egentligen händer i akademin kräver ett annat slags arbete än att plocka fram exempel som passar den egna tesen.

Stryk "i akademin" och detta är en generell kritik mot gisslarna: De är ofta dåliga på att belägga hur vanligt förekommande fenomenet de gisslar faktiskt är.

Detta förklarar exempelvis varför jag irriterat mig på bristen på deskriptiv kvantitativ empiri i Roland Paulsens böcker (något jag skrivit om i Ekonomisk Debatt), och när David Graeber berättar [Vid 16.30 i videon, bör ses!] hur han undersökte fenomenet meningslösa jobb genom att be sina twitter-följare maila in exempel, får jag metodologisk blodstörtning.

Frågan jag funderar på nu är: Behövs det någon som gisslar gisslarna, eller räcker det att någon nyanserar dem?

I motsats till en viss svensk statsvetarprofessor är jag inte så bundis med Francis Fukuyama att jag kallar honom Frasse, men icke desto mindre är jag fascinerad av Fukuyamas numera episkt utskällda tes om historiens slut. En detalj som illustrerar hur intellektuella placeras (och för all del placerar sig själva) i fack är att Fukuyamas ursprungliga artikel i The National Interest 1989 hette

The End of History?

Påståendet var alltså från början en fråga. Detta ändrades när artikeln utvecklades till en bok, som istället fick ett dramatiskt tillägg till titeln:

The End of History and the Last Man

Nu har F. släppt en ny bok, Identity, som inte fått särskilt bra recensioner. Ur The new republic:

The End of History was wrong, but it was also stimulating, breathtakingly ambitious, a paean to the importance of ideas. [...] Identity, by contrast, both begins and ends with a whimper.

Fukuyamas samtal med Ezra Klein var emellertid intressant. Fukuyama ställde där en fråga som är värd att fundera på:

Varför ledde 2008 års finanskris i USA till en högervåg i form av teapartyrörelsen, när den borde gett upphov till en vänstervåg?

Fukuyamas svar, som jag förstått det, är att vänstern fastnade i identitetspolitik istället för att formulera politik för att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Det ligger nog något i det. Men varför blev det så? Jag funderar på om det har med ekonomiintresse att göra. Så här skulle det kunna vara:

Om man utan specialkunskaper i finansiell och institutionell ekonomi betraktar finanskrisen, och dessutom har tendens att tycka att offentliga ingrepp i marknadsekonomin behövs för att rätta till de problem som vinstmaximerande aktörer ställer till med, då upplevde man sannolikt att finanskrisen hade följande förlopp:

Är man ointresserad av nationalekonomi och har en världsbild som lutar bara en smula åt vänster, måste finanskrisen alltså ha tett sig förutsägbar på gränsen till tråkig, och om något ha föranlett en marginell justering vänsterut på den politiska skalan (då de problem som bankernas girighet syntes skapa sannolikt tedde sig större än vad många trott). Mot den bakgrunden var det kanske inte särskilt konstigt att många inom vänstern ägnade sig åt annat.

Betraktad ur ett annat perspektiv, kan finanskrisen te sig väldigt annorlunda. Det finns en liberal kritik mot hur det finansiella systemet är konstruerat och mot statens roll i finanskrisen, som även många på vänsterkanten borde finna tilltalande. Men då måste någon förklara denna kritik på ett begripligt och trovärdigt sätt.

Av detta skäl kom det sig att jag läste kapitel 2 i "Den stora statens återkomst" av Mattias Svensson. Precis som jag misstänkte, är detta kapitel en utmärkt introduktion till den marknadsliberala synen på finanskrisen och till varför denna syn även borde tilltala många på vänsterkanten.

Rubriken sammanfattar budskapet väl:

Det finns gott om referenser för den som vill läsa mer, men det tar sin tid att hitta dem eftersom boken dels använder sig av slutnoter och dels har spritt ut referenserns på sju (!) olika litteraturlistor.

Trots detta måste kapitlet starkt rekommenderas!