Berghs betraktelser

Detta samtal på Timbro mellan Lars Trägårdh, Andreas Johansson Heinö och Widar Andersson är bitvis riktigt intressant. Bl a påpekar (eller möjligen antyder) Trägårdh att statsvetare är väldigt förtjusta i institutionella förklaringar, men vill ogärna ta i kulturella förklaringar, som om kultur är värderingar och institutioner är något helt annat. I själva verket är institutioner och regelverk något väldigt näraliggande kultur och värderingar.

Jag är benägen att instämma, institutioner finns för att de upprätthålls av individer vars agerande styrs av bl a sina värderingar och är delvis kulturellt betingat.

Johansson Heinös bok Farväl till Folkhemmet har jag f ö hört mycket gott om från många håll.

I går deltog jag alltså i en halvdagskonferens på Fores: Hur ordnar vi jobb och bostäder åt människor på flykt? Det var en intressant tillställning, även om Fores lokal är för liten för denna typ av grejor.

Videoklipp från hela konferensen.

Här är en videolänk till min egen presentation samt mina bilder på slideshare

Vad jag sade? Det vanliga, möjligen något mindre inlindat. Nyckelbild nedan!

Debatten om migration har verkligen inte tagit fram det bästa hos svensk samhällsdebatt. Ett bidragande skäl är nog att det bara finns två teoretiskt konsistenta ståndpunkter, som dessutom ligger mycket långt ifrån varandra: Helt stängda gränser respektive fri invandring. Eftersom båda extremer ter sig tämligen orimliga, lägger sig många på en punkt mellan dessa extremer. Men då blir man samtidigt sårbar för de motargument som alltid drabbar den som drar en linje på ett sluttande plan: Varför drar du gränsen just där?

Det blir inte bättre av att många som tidigare argumenterat emot ett lågt mottagande använde principargument lånade från argumentationen för fri invandring, men är ovilliga att försvara den positionen fullt ut. De argument som används av regeringen för att motivera de åtstramningar som genomförs är till sin principiella natur inte särskilt annorlunda än de argument som kan anföras för att sätta gränsen betydligt lägre (just detta argument har uttryckts tidigare av Björn Östbring, hittar dock inte exakt var just nu).

Idén om fri invandring må vara teoretiskt konsistent och moraliskt svårantastlig, men det råder också konsensus om att det inte fungerar i praktiken. Argumenten för den motsatta ståndpunkten, stängda gränser, har å sin sida en nationalistisk prägel som få vill befatta sig med. Sålunda äger debatten nu rum mellan debattörer som drar sig för att använda principargument (ty man är inte beredd att följa principerna hela vägen) och som ogärna vill diskutera kvantitativt var gränsen går (ty alla siffror ter sig godtyckliga). En sådan debatt blir naturligtvis inte särskilt njutbar.

En tanke jag lekt med, och som slog mig igen när jag läste detta intressanta inlägg om asylrätten av Joakim Ruist, är följande: Vad skulle hända om vi konsekvent diskuterade takt snarare än volym? I praktiken skulle vi kunna ha ett kösystem till Sverige, enligt vilket människor som grundregel får permanent uppehållstillstånd (och kanske även medborgarskap) men bara efter viss väntetid, som beror på söktryck och mottagningstakt.

Principiellt kan systemet försvaras med den fria invandringens logik: människor har rätt att välja var på jorden de vill bo, och vi vill ogärna bygga en välfärdsstat som förutsätter att människor hålls borta från den med våld. Men takten och därmed väntetiden kommer att vara föremål för demokratisk diskussion och beslutsfattande. I bästa fall får vi då en debatt som utspelar sig i en dimension (ska takten vara högre eller lägre än nu?), där utfallet i praktiken lär hamna nära medianväljarens idé om den önskvärda takten. Inte helt olikt diskussionen om skattekvoten.

NB: de svåra praktikaliteterna kring exempelvis hur och var man ska söka asyl, och vad som ska ske medan man "köar till Sverige" löses naturligtvis inte av denna begreppsexercis.

Intervjun innehåller några pratminus från en enhetschef på Migrationsverket som är föredömligt tydlig:

Så är det naturligtvis. Vill man undvika att invandring påverkar lönestrukturen, kan man inte blunda för att det bara rör sig om några hundralappar i månaden - då skulle ju en framtida anställning av någon annan kunna pressa lönen ytterligare några hundralappar, och så vidare tills invandrad arbetskraft tillåtits skapa stora kostnadsfördelar för företag i sektor X [det framgår inte var han jobbar, men det spelar inte så stor roll].

Det man möjligen kan invända emot är det sätt på vilket journalisten tar för givet att dessa regler finns till för att skydda invandrare (!)

Och trots att det är arbetsgivaren som gjort fel och att det är hans ansvar att lönen blir rätt, enligt Migrationsverket, så är det alltså de som regeln är till för att skydda som nu måste lämna landet.

– Ja, jag förstår om det upplevs som orimligt i det enskilda fallet, säger Johan Arvidsson Wemmert.

Tanken att dessa regler kan syfta till att skydda inhemsk arbetskraft från konkurrens tycks alltså inte ens ha föresvävat journalisten Jonas Ahlman på Sveriges Radio. Intressant.

I söndagens SVT Agenda skulle Sandro Scocco och Tino Sanandaji debattera hur den svenska välfärden påverkas av invandringen. Diskussionen handlade dock nästan uteslutande om invandringens konsekvenserna för den svenska offentliga ekonomin. Det är konstigt, eftersom detta är ett väl utforskat område med flera välgjorda och relativt samstämmiga studier. I korthet vet vi att effekterna under lång tid var positiva, att situationen försämrades på 1980-talet och att effekten numera är negativ (se Ekberg 1999, 2011; Storesletten 2003; Gustafsson och Österberg 2001).

Detta borde vara utgångspunkten för den fråga de båda var tänkta att diskutera: hur dagens höga flyktingmottagande påverkar välfärden i framtiden. Istället fastnar diskussionen i ett gnabbande om vad forskningen visar. Skälet till att diskussionen fastnar är att Scocco som chefsekonom för tankesmedjan Arena Idé är medförfattare till rapporten "900 miljarder skäl att uppskatta invandring" som hävdar invandringen gett vinst för den offentliga sektorn om man räknar från 1950. Rapporten är vinklad på precis det sätt man kan befara givet dess titel och avsändare, vilket gör den lätt för Tino att kritisera. Det har han gjort tidigare gjort i text på sin blogg, och han lyckas hyfsat med det också i TV-studion. Ironiskt nog är det då Scocco som anklagar Tino för att ha en ideologisk agenda, vilket oavsett hur det är ställt med sen saken inte är något argument i sakfrågan.

Scocco har däremot en poäng när han påpekar att det idag inte går att säga med säkerhet vilka ekonomiska konsekvenser dagens flyktingmottagande får, eftersom det beror på framtida sysselsättningsgrad. En kärnfråga är därmed vad (om något) som kan göras för att öka sysselsättningsgraden för utlandsfödda framöver och vilka bieffekter de åtgärderna kan tänkas ha.

Så långt kom inte diskussionen, och frågan är om dessa debattörer någonsin skulle ha kommit dit: Scocco verkar ovillig att se de problem Tino pekar på, Tino å sin sida ter sig nästan deterministisk i sin övertygelse om att problemen består och förvärras i framtiden, så att sysselsättningen för utlandsfödda blir minst lika dålig som idag.

Mitt intryck är att de flesta ekonomer ligger någonstans mitt emellan dessa extrempunkter - men den här gången var det extremerna som möttes i TV-studion.

Storesletten, K. 2003. "Fiscal Implications of Immigration - a Net Present Value Calculation." Scandinavian Journal of Economics 105(3):487-506.

Ekberg, J. 1999. "Immigration and the Public Sector: Income Effects for the Native Population in Sweden." Journal of Population Economics 12:411–30.

Ekberg, J. 2011. "Will Future Immigration to Sweden Make It Easier to Finance the Welfare System?". European Journal of Population 27:103–24.

Gustafsson, B. and T. Österberg. 2001. "Immigrants and the Public Sector Budget – Accounting Exercises for Sweden." Journal of Population Economics 14(4):689-708. doi: 10.1007/s001480000043.